Illusionisten Olof Lagercrantz : Samtiden och litteraturen

Boken är en läsning av ett haltande författarskap. Utgångspunkten är Olof Lagercrantz (1911 - 2002) egna texter, hans förhållande till litteraturen, diktare och ideologier. Tidsmässigt löper studien från 1930- till 1990-tal och följer den konstnärliga, ideologiska och intellektuella utvecklingen Under 1950-talet kritiserar Lagercrantz den tredje ståndpunktens sovjetvänlighet. Tanken på svenska kärnvapen omfamnas. Karin Boyes bisexualitet kallas perversion. Under 1960-talet dyker plötsligt försvaret för Sovjetrysslands politik upp, vilket utvecklas till en formlig dyrkan av Mao i början av 1970-talet. Stilistiskt pendlar författarskapet mellan det språkliga mästerliga och det direkt pinsamma. Olof Lagercrantz levde ett alltigenom borgerligt liv, men sa sig avsky borgare, liksom han avskydde handelsmän och uppkomlingar. Han argumenterade för socialism och arvsrättens avskaffande, men var samtidigt en förmögen höginkomsttagare. Genomgående saknas reflektioner över omprövningarna - de stycken som visar på levande och tänkande person, och inte en trendkänslig åsiktsautomat. Men även här finns skäl att tvivla - Lagercrantz förklarade vid flera tillfällen att allt författande var ett spel med masker. I Karlfeldtstudien skriver han att en adelsman inte blottar sig i sina texter, och det var något av ett ledmotiv för honom själv. Att Lagercrantz betraktade sig som en adelsman i alla positiva bemärkelser, var och en av konstanterna i författarskapet.