Imamens dotter : min flykt till frihet

Inger Wassenius, Bibliotekstjänst: "Hannah berättar sin historia enkelt och ibland lite naivt, men det är innehållet som upprör och griper tag. Även om den behandling som Hannan utsätts för är extrem, finns det många muslimska flickor som förtrycks i sina hem, även i Västerlandet, och när någon av dem har modet att tala, är det viktigt att vi lyssnar till dem. Imamens dotter är inte bara en gripande skildring av en ung flickas uppväxt, den är också en oerhört angelägen bok som många borde läsa." Imamens dotter recenseras i Dagen: 4 av 5 i betyg. "Det här är en viktig bok, med en välskriven berättelse som måste fram och som man gärna sträckläser. Imamens dotter har något att lära sina läsare. Om hur rädsla förblindar. Om hur stark bindningen till gruppen är i en hederskultur, och om att enda vägen ut är att bryta rädslan och tystnaden. Om hur viktigt det är att ha kunskap om andra religioner och levnadssätt, och att vi måste kunna tala också om en kulturs uppenbara baksidor." Håkan Arenius i Dagen 2010-02-05 Hannah Shah är imamens dotter. Hennes familj är djupt respekterad i grannskapet, hennes far ses som en stor man. Bara familjen känner till de övergrepp som Hannah utsätts för. Enda vägen till ett värdigt liv är att bryta med familjen men kan en ung muslimsk kvinna göra det? Bland de muslimska pakistanierna i England är Hannahs far en andlig vägledare. I sin egen familj använder han sin makt på ett annat sätt: han utsätter sin dotter för både fysiska och psykiska övergrepp. Resten av familjen vet. Ingen förmår hjälpa. Hannah själv försöker klara både skolan och livet hemma, men när släkten förebereder hennes bröllop med en man hon själv inte har valt flyr hon. Imamens dotter är en berättelse om att välja friheten trots att den har ett högt pris. Hannah Shahs självbiografi har fått stor uppmärksamhet. Hon arbetar nu med att hjälpa andra kvinnor som far illa. Översättning: Maria store Jag hör honom innan jag ser honom. Jag ligger på golvet i källaren. Golvlampan kastar en spöklik strålglans över tegelstenarna. Det är kallt som i graven. Trappan knarrar, och rädslan griper tag i min kropp. Lösryckta ord på frammumlad punjabi kommer svävande genom mitt mörker. En glimt av hopp. Om att han ska släppa ut mig. Om att jag ska bli räddad. Jag hör ljudet av sandaler som hasar över det nakna tegelgolvet. Han kommer emot mig. Jag andas inte. Ett, två, tre, fyra om jag kommer till hundra kommer min pappa att tro att jag är död och låta mig vara ifred. Jag vill vara död. Jag försöker vara tyst, kan inte gråta. Jag får inte visa honom min smärta. Han skulle tycka om det. Han skulle tycka om att se min rädsla, se att hans bestraffning fungerar. Jag är åtta år och min pappa kommer för att våldta mig. "Några dagar senare var jag ensam i huset och satt och pluggade. Det var mitt på eftermiddagen. Plötsligt hörde jag ett våldsamt oväsen utanför. Jag sprang fram till fönstret. På gatan framför huset stod en folkmassa bestående av ett fyrtiotal pakistanska män som var beväpnade med släggor, käppar och knivar. Pappa stod längst fram med ansiktet förvridet till en mask av hat och ursinne. Till min fasa var dessutom min mer liberale farbror Kramat där och stod och skrek och gapade som de andra. Jag såg ingen av mina bröder, och ingen av kvinnorna från East Street, men jag stannade inte kvar vid fönstret för att granska mobben i detalj. Jag rusade till ett av rummen på baksidan för att gömma mig. Jag visste att ytterdörren var låst, men de fyrtio skrikande männen utanför skulle enkelt kunna slå in den. Jag såg framför mig hur mobben strömmade upp för trappan med framsträckta vapen och ögon som lyste av hat och blodtörst. Fast jag befann mig längst in i huset och låg under en säng kunde jag höra kalabaliken. Smutsiga förrädare! dundrade pappa. Förrädare! Förrädare! Förrädare! Du har förrått din familj! Förrått din tro! Förbannade förrädare! Vi ska slita hjärtat ur kroppen på dig! Vi ska bränna dig levande! De slog och bankade på dörren. Jag kröp längre in under sängen; jag skakade av rädsla och bad till Gud att han skulle skydda mig. Jag hörde att det rasslade i brevinkastet, och plötsligt skrek pappa genom öppningen: Smutsiga, usla förrädare! Förrädare! Vi ska skära dig sönder och samman! Skära dig i skivor! Bränna upp dig! Slita ut ditt förrädarhjärta! Förrädare du kommer att ruttna i helvetet! Jag visste att om pappa bröt upp dörren, då skulle mobben slå ihjäl mig."