Sågverksungen

Plötsligt är jag infångad av starka armar och nerlyft från stabben. Jag blir så rädd att alla tankar försvinner. Nu är det färdigarbetat för idag, säger han som lyfter ner mig. Jag vill fråga vad han menar, klockan är väl inte ens halv fem, men jag får inte fram ett ord. Plötsligt är det tyst i Svartvik. Gnisslet, braken och rösterna som hörs dygnets alla timmar utom på söndagarna finns bara inte längre. Det är tyst i de andra sågverken också, alla Sundsvallstraktens sågverk utom ett. Brickens pappa låter henne inte vara med och strejka på riktigt, fastän hon vill och fastän hon är en riktig arbeterska, en ströflicka som börjar jobba vid halv sex varje morgon. Strejken är för vuxna karlar, säger pappa Edvin, den är för plankbärare och hjälpsågare och andra som fått lönen sänkt till under förra årets nivå och inte har råd med mjölk till gröten längre. Trots att sågverken fick tre miljoner från svenska staten. Pappa, som fick sluta som plankbärare när hans axel sjönk ihop och bli hjälpsågare istället, går till Skarpskyttelägret tillsammans med de andra som strejkar. Nu när de är så många måste väl ändå sågverkspatronerna lyssna på dem! Vibeke Olssons roman Sågverksungen tar oss med till Svartvik under senvåren 1879, när sågverken runt Sundsvall tystnar och kanonbåtarna kommer. Det är Bricken som berättar, Bricken Eriksson, född i Kalvträsk, snart elva år, ströflicka, kasernbo, sågverksunge, strejkare.