August Strindberg : ansikten och öde

Har han blivit ateist? frågade Georg Brandes sin bror Edvard i samband med en artikel August Strindberg hade låtit trycka i Politiken. Jag trodde han var deist Han är ateist sedan torsdag, löd Edvards svar. Episoden återspeglar den gängse bilden av Strindberg: som motsägelsefull, inkonsekvent, halv- eller helgalen, guldmakare, hänsynslös och opålitlig med ett ord: vindflöjeln Strindberg. Att denna uppfattning delas av så många är inte särskilt förvånande: han har säkerligen varit stundom troende, stundom ateist, stundom radikal, stundom konservativ, stundom en tjänstekvinnans son och stundom en nietzscheansk övermänniska. Han var en kvinnohatare som varit gift tre gånger och hade fem barn Och samtidigt var han Sveriges störste författare, en författare som hela tiden kämpade för att nå fram till Sanningen, att begripa (och gestalta) bokstavligen allting mellan himmel och jord. Det är denna strävan efter ett sammanhang det oändliga sammanhanget i den stora oredan som gör honom så fascinerande. Den rysk-franska litteraturforskaren Elena Balzamos bok är ett försök att åskådliggöra hans brokiga författarskaps inre logik, att beskriva de oändliga trådar som binder samman olika verk och gör det hela till ett oerhört vackert och skiftande tapisseri.