Fru Sorgedahls vackra vita armar

I sin nya roman återvänder Lars Gustafsson till sin ungdoms trakter, som vi minns dem från Sprickorna i muren: femtiotalets Västerås och de små västmanländska orterna däromkring. Berättaren är en gammal universitetslärare, svenskfödd men sedan decennier bosatt i Oxford, som nu på sin ålders höst upptäcker att något har hänt med hans minnen. Det förgångna ligger tätt intill, det som hände igår på ljusårs avstånd. Allting börjar överallt. Det finns inget särskilt ställe som är början. Ansträngningslöst, fritt och till synes förstrött rör sig Lars Gustafsson mellan berättelse och reflexion, mellan tider och platser i sin roman. Han kan återkalla doften av sankängarna vid Norra Nadden och titta in i gamla mörka våningar från förra sekelskiftet. Han följer de filosofiska diskussionerna mellan gymnasisterna i pannrummet där de brukade träffas. Överallt, som om de bara legat där och väntat, börjar berättelserna växa ... Om ett sentida fall av böldpest. Om pastor Dufvenberg och hans demoniska hund. Om den sönderrostade orgeln i Haraker som genom ett märkligt ingripande får liv igen. Och sist men inte minst de båda kärlekshistorierna som flätas in i varandra: med Ingela, Gjutarns egensinniga dotter, och med den mer erfarna fru Sorgedal. Så flödande infallsrik, så obekymrat meddelsam var det längesen vi mötte Lars Gustafsson som berättare. För att citera hans gamle fellow i Oxford: Det är kanske inte alldeles överraskande att åhörarna vacklade ut i den stenkolsdoftande höstkvällen med en lätt känsla av svindel efter en sådan föreläsning.