Två vita dvärgar

Lo Kauppi lyckas skapa den där svindeln så att man till sist står på sin egen lilla bit fasta mark och inser att tätt intill finns avgrunden. - SvD

"Någonting dör när amfetaminet i kondomerna sipprar ut. Oundvikligt slingrar det sig genom blodomloppet mot hjärtat. Hon hade fel. Hon vill inte dö. Hon är inte redo. Ge henne ett till liv. Bara ett liv. "

En dramatisk händelse på Arlanda Terminal 5 blir vattendelaren för två helt olika livsöden. I den ena verkligheten spricker kondomerna med knark och nittonåriga Lena hamnar i fängelse. I den andra gör de det inte, utan hon får behandling och döper om sig till Lo. När Lo skjuter upp de tunga portarna till Teaterhögskolan i Stockholm sitter Lena i isoleringscell på Hinsebergsanstalten. Lo gör klassresan men Lena blir kvar.

Lo har känslan av att hon smitit från sin egen skugga. Att hon stulit ett liv hon inte har rätt till, att hon glömt något diffust i det förflutna. Hon tvingar sig att välja mer än hennes tillit klarar av. Hon fladdrar runt utan täckning, bland människor som vill henne väl men med handsvett och ett medfött underläge. Lena däremot lever med känslan av att snart explodera, när hon förminskas, blir bestulen på sina krafter och omyndigförklaras. Hon stannar kvar hos den kärleken som förväntas av henne trots att den dödar henne i längden.

De är två vita dvärgar, döda stjärnor och när dessa i mycket sällsynta fall slås samman lyser dom starkare än hela vår galax.

Två vita dvärgar handlar om hur skört människans fria val är men också att ödet kan vara böjbart.

Lo Kauppi är skådespelare, regissör, dramatiker och författare. Hon fick ett kritikerrosat mottagande för sin enmansföreställning och roman Bergsprängardottern som exploderade (Norstedts 2007).