Gubbsjuka

Gubbsjuka

Nog är jag gubbe! Fast ordet roar mig inte. Det klingar inte när man slår det i bordet; det ligger inte bra i munnen. Gammal är däremot rätt, liksom äldre. Men det är rätt att i Sverige kalla sig gubbe. Just för att det finns förakt i ordet.

Sommaren 2002 fyller Jan Myrdal 75 år. Han börjar få ont om tid. Framtiden ligger redan bakom honom som en avlagd ryggsäck. Han lider av gubbsjuka.
Det är inte den vanliga gubbsjukan som är Jan Myrdals problem. Han dräglar inte efter småflickor, och inte heller skrämmer honom impotensen. Han har ont om tid för att hinna bli klar med den livsuppgift som han ställde sig för drygt ett halvsekel sedan. Det börjar bli ont om tid för att föra samtalen med vännerna till punkt. Med Florry hon som på ett plan var den varelse som stod honom närmast - är det redan för sent.

Men Jan Myrdal har inte bara ont om tid. Han har också ont i tiden. Det är en ond tid när gubbarna blir eländiga eftersom de görs värdelösa, när välfärdssystemen avskaffas och de fattiga ute i världen bombas till lydnad.

Som ingen annan svensk författare knyter Jan Myrdal ihop det privata med det allmänna, visar hur demens och långvårdselände, sviktande kroppsfunktioner och moderna ättestupor hänger ihop. Att ålderdomen också den privata - inte är en biologisk fråga utan en samhällelig.

På samma sätt som Barndom kommer Gubbsjuka att bli en klassisk del av den svenska litteraturen, en bok att gå tillbaka till, att grubbla över och att älska.