Att lära en sten att tala

”Jag skulle vilja lära mig, eller komma ihåg, hur man lever. Jag besöker inte Hollins tjärn så mycket för att lära mig leva som ärligt talat för att glömma det. Det vill säga, jag tror inte att jag kan lära mig leva på ett särskilt sätt av ett vilt djur – ska jag suga varmt blod, hålla svansen högt, gå med fotavtrycken exakt över handavtrycken? – men jag skulle kunna lära mig något om tanklöshet, något om renheten i att leva i kroppens sinnen och om värdigheten i att leva utan fördomar eller motiv.” Vilken form Annie Dillard än väljer för sitt skrivande är det förmågan att se och uppleva, att vara genuint sinnesnärvarande, som är hennes stora tema. I Att lära en sten att tala har hon samlat fjorton essäer under rubriken ”Expeditioner och möten”. Expeditionerna sker till så vitt skilda platser som Ecuador, Galapagosöarna och de Appalachiska bergen – mötena är med människor men i lika hög grad med naturen och tystnaden. Tydligare än sin föregångare Henry David Thoreau räknar Annie Dillard med en tillvarons andliga dimension men det är ändå alltid tillvaron här på jorden som hon skriver om. Annie Dillard (f. 1945) debuterade med diktsamlingen Tickets for a prayer wheel 1974 och fick ett omedelbart genombrott året därpå med sin Pulitzerprisbelönade första prosabok, Pilgrim at Tinker Creek (på svenska 1978 under titeln Livet vid ån). Dillard framstod som en modern naturfilosof, en Henry David Thoreau för 1900-talet. Hennes fortsatta produktion, huvudsakligen sakprosa men också två romaner, håller mycket hög och jämn klass. Tillsammans med Joan Didion representerar hon amerikansk nonfiction när den är som mest framstående.