Dikter om döden och kärleken

Under fyra år på sextiotalet gav Bengt Nerman ut tre diktböcker.De hörde tätt samman och är här samlade i en volym.Bengt Nerman skriver:I början av sextiotalet skulle man skriva enkelt för folket. I slutet skulle man ta politisk ställning. Jag ville ingetdera: jag ville ner under samhällets och min egen yta, dit där de egentliga avgörandena träffades. Jag valde att ställa mig så öppen som möjligt och följa mina egna ord när de tog form av det de mötte. Hade jag ork frigjorde orden både känsla och verklighet och dikterna beskrev en rörelse, en förvandling. Hade jag inte riktig ork blev dikterna stående halvvägs. De fungerade ändå för mitt syfte: inte att som det hette ”skriva dikter” utan att nå till närvaro och frihet. Fungerade de för mig, tänkte jag, kunde de också fungera för andra. Hur som helst: jag behövde orden och jag behövde möta mina egna ord inför offentligheten. Resultatet blev ganska ovanligt. Rösterna i mig talade sitt språk, inte mitt, och beskrev sin verklighet, inte min. ”En död katt sträcker armarna efter någon”, skriver jag i ett förord. ”Ett kvinnohjärta blöder och jag kan inte hjälpa det. Ett café blir en pjäs, ett sandkorn en dans av ord. Ett hus byggs fast det är färdigare än det någonsin blev och redan har brunnit. Ett ansikte vänt mot mitt är mitt eget döda ansikte.” I slutet av denna bok återfinns bifogad en dvd med samtal som Ingela Romare hade med Bengt Nerman försommaren 2006.