Taizé

-- Jag levde i en radikalt ateistisk miljö och kastades mellan ångest och förundran. Jag var förundrad över att leva, att andas, att gå. Men jag kände ångest inför intigheten, att allt skulle mynna ut i ingenting.
 
Litet i taget började jag ana en mening. Jag anade att det inte bara fanns frågor, utan också svar. Så småningom samlades allt kring ett ansikte och ett ord -- Kristi ansikte och Kristi ord. Kristus är en person, en hemlig vän som lugnt lägger handen på vår axel i våra förtvivlade, ensamma stunder. En person med känningar i ett bråddjup med frigörande kärlek längst inne i tingens kärna.
 
Så beskriver Olivier Clément -- teolog och universitetslärare i Paris -- sitt sökande och upplever ett samband och ett samförstånd mellan sitt eget sökande och det som sker i Taizé som blivit en av författarens andliga hemorter.
 
Taizé -- att ge livet en mening är texter som är födda ur dialoger med människor författaren mött i Taizé. De handlar om Taizé-brödernas sökande och de unga besökarnas frågor. Osäkra inför framtiden frågar de: "Har mitt liv fortfarande någon mening?"
 
I en värld som präglas av en sorts verbal inflation erbjuder miljöer som Taizé dess raka motsats -- känslan av mysterium och ett inre ljus. Här finns tystnaden, bönen och vänskapen -- men också gemenskapen och festen. Och den odelade kyrkan blir återigen synlig.