De båda grundproblemen i etiken : om den mänskliga viljans frihet : moralens fundament

Den tyske filosofen Arthur Schopenhauer (1788-1860) är I första hand känd som pessimistisk livsfilosof och författare till Världen som vilja och föreställning. Men genom De båda grundproblemen i etiken, bestående av två prisskrifter, har han också en plats i moralfilosofins historia som kritiker av Kants förnuftsmoral och företrädare för en en medlidandets etik. Schopenhauer ställer läsaren inför följande experimentum crucis. Någon avser att döda en annan, men avstår i sista stund från sin föresats, inte av rädsla för konsekvenserna, utan av moraliska skäl. Frågan Schopenhauer ställer läsaren är vilka moraliska skäl som är övertygande. Skulle det vara övertygande om skälet vore att maximen för handlingen inte skulle kunna universaliseras? Eller för att den andre inte skulle behandlas som ett mål i sig? Dessa kantianska skäl finner inte Schopenhauer övertygande. Däremot att «jag greps av medlidande och förbarmande, det gjorde mig ont om honom, jag hade inte hjärta därtill, jag förmådde inte göra det». Inte i förnuftet, men i medlidandet ligger, enligt Schopenhauer, «det renaste motivet» och «moralens fundament». Som alternativ till Kants kategoriska imperativ formulerade Schopenhauer imperativet: Neminem laede, imo omnes, quantum potes, juva; Skada ingen, utan hjälp alla så långt du förmår. Detta imperativ, framhåller Schopenhauer, bryter också med antrocentrismen genom att inkludera djuren i moralens universum. Denna översättning av De båda grundproblemen i etiken utkom första gången 1925 och är utförd av Johannes Gabrielsson. Boken är en nyutgåva av Johannes Gabrielssons översättning från 1925 (försiktigt redigerad).