Jag såg något i dina ögon, mamma

Jag har de senaste åren djupt engagerat mig i vården av gamla och sjuka. Jag har också funderat över hur vi som anhöriga på olika sätt reagerar då en närstående drabbas av kognitiv sjukdom. Hur bemöter vi våra nära och kära då deras personligheter successivt förändras? Och hur bör vi agera i alla de svåra situationer som uppstår?  Min mamma Märta har varit död i snart tio år, därför anser jag mig kunna berätta historien om hennes demenssjukdom utan att den ska upplevas som integritetskränkande.  Det är en alltigenom sann berättelse. Jag har naket, ärligt och kärleksfullt beskrivit min mammas väg in i sin demens, från det första lilla tecknet i hennes ögon, till den kväll då hon lugnt somnade in. Jag har också öppet berättat om min egen sorg och stundtals mycket tuffa kamp, som dotter.  Jag delar med mig av min kunskap och mina erfarenheter.  Jag bjuder på mina känslor, mina misstag och min inblick. Jag är förvissad om att berättelsen kommer att vara till hjälp och tröst.  Det är åtminstone min förhoppning, min ärliga intention.  Med kärlek, Ann Allan