Historierna om Morgårn : de skull int va nå rämmil

Ur recension i Dalarnas Tidningar 2009-04-09
http://www.dt.se/kultur/article418423.ece
Andersson vill "belysa sidor av ett industriarbete, tidlösa och allmängiltiga utanför en historisk start- och slutpunkt." Han gör detta genom ett öppet skrivsätt med många frågor och med cirka 50 morgårdare, med i snitt 33 arbetsår, som informanter.

Högre befattningshavare undviks konsekvent. De intervjuade är anonyma, med några få undantag, en förutsättning såväl författare som journalister ofta möter i bruksmiljö. Jantelag regerar.

Anderssons språk är utmärkt, levande, fullt av goda iakttagelser och med en lyhörd känsla för "platsens ande" på ett sätt som för tankarna till Tomas Ljungs kulturgeografiska böcker.

Det blir en rundmålning, i fragment, av en tidsanda, ett sätt att organisera ett brukssamhälle runt en dominerande arbetsgivare, som många i Industridalarna kan känna igen sig i. Boken har därför inte bara intresse för Smedjebackens kommun.

Ur boken (sid 109)
Om det fanns och finns en företagskultur som skulle kunna kallas en morgårdsanda, kom den underifrån, inifrån. Liksom i hockeylaget växte den i framgång men var också en förutsättning för den. MIF var Morgårns ansvar, och gav draghjälp åt framgångståget, och de var samma andas barn. Morgårdsandan fanns i så fall i lärlingsskolan men den kom också ur variationen, precisionen och känslan av delaktighet i det enskilda arbetet på verkstan, den fanns på konstruktionsavdelningen, sköljde med framgångsvågen över övriga företaget som var en helhet där enligt en kvinna på kontoret "summan var större än delarna tillsammans", den var smörjmedlet i det maskineri som gjorde MH med pilen till ett varumärke och tog Morgårn till ständigt nya framgångar, till synes utan slut.