Det som icke blev

Årtiondet för P-piller, högertrafik och Du-reform.
Den fristående fortsättningen på den läsarrosade romanen om Margita som år 1960 som artonåring lämnade föräldrahemmet på landsbygden för Stockholm.

”En ren nostalgitripp för de redan invigda i den brytningstid som var sextiotalet. Berättelsen fungerar som ett tidsdokument” skrev Kristina Albinsson i sin anmälan i Bibliotekshäfte nr 19/2009.
I föreliggande roman möts vi av samma sprittande språkbruk och nostalgiska återupplevande, allt mot bakgrund av Margitas egen livsväv där begåvning och framgång flätas samman med sorg och tillkortakommanden. Romanen spänner över åren 1961–-1970.

–-Tjugonio dagar tar båtresan, sa Henrik. Jag är hemma igen i slutet av april.
Margita nickade.
- Jag vet, sa hon. Och jag reder mig nog. –-Tänk om du ligger inne då?
De såg på varandra och fnissade.
–-Vi får väl se. Margita log över kaffekoppskanten och fick ett leende tillbaks.
Det var lördag och de satt på ett fik vid torget i Södertälje. Gula fernissade bord med en liten rutig bordduk.
De hade letat överrock till Henrik men inte hittat någon.
Fönsterbord. Den rutiga duken andades vår, den smakliga kakan andades vår, takdroppet utanför fönstren andades vår. Allting andades vår. Innanför fönsterglaset kändes det verkligen vår.
Det var vår!
Och det var sex dagar över tiden!

Margita hade just sänt in ett urinprov till RFSU. Jodå, hon visste mycket väl att det skulle vara tio dagar, men förra gången hade provet faktiskt varit svagt positivt redan vid ”ingen” dag.

För kvällen hade de biljetter till teatern och Porgy and Bess.