Johannes väg

Det hade börjat skymma när vi kom ut på Alvaret. Färgerna hade försvunnit så att allting på marken hade samma grå färg, men när man gick på den steg dofter upp från olika örter som växte där. Mörkret föll medan vi gick och stjärnor började lysa över oss. Framför oss, långt ute på heden, flammade en eld och det var dit vi var på väg.
Inte förrän vi kommit ända fram såg jag att det var många som samlats där. Man såg bara dem som satt närmast elden, med ansiktena belysta av det varma skenet, men bakom dem i mörkret satt många, de flesta två och två med armarna om varandra. De sjöng en sång om freden och längst fram vid elden satt en mörklockig pojke med gitarr.
Anna-Lena och Marika satte sig ner med de andra men själv blev jag stående och betraktade alltsammans. Det var så vackert alltihop, så gripande och ovant att jag inte riktigt kunde fatta vad jag såg. Aldrig förut hade jag varit med om att många människor gjorde sådana saker, sådant som Kristian och jag hade gjort, att de satt i naturen, spelade och sjöng och skapade sig ett liv efter sin egen smak. Tydligen fanns det fler sådana som Kristian och jag i den här världen, fast jag hittills trott att vi var ensamma. Det kändes konstigt, för samtidigt som jag var glad över att det fanns fler, var jag snopen och kände mig på något sätt lurad.