Hur neocon försökte förstöra världen, Ryssland efter Jeltsin

Tore Gannholms forskning har med sina böcker om Varjagernas historia och dess världsunika medeltida kyrkor "Gotland the Pearl of
 the Baltic Sea, Center for commerce and culture in the Baltic Sea region during 2000 years" och "The Gotlandic Merchant Republic and its Medieval Churches", kastat nytt ljus över Östersjöregionens, Rysslands ja hela Europas historia. Han har kunnat knyta Varjagerna även kallade al-Rus' till den gutniska historien. En sammanfattning på svenska “Gutland Varjagernas hem” kom 2017. Sedan har Tore Gannholm tillsammans med Vera Efron givit ut “Philip Johan Stralenberg”, baserad på dagböckerna från karolinerna som tillbringade 12 år i Sibirien. Deras liv i Sibirien är mycket spännande. Med denna senaste bok “Ryssland efter Jeltsin” har Tore Gannholm täckt hela Rysslands historia från dess början då Varjagerna härskade. Sedan har vi tiden då en hel svensk arme tas till fånga och tillbringar 12 år i Sibirien. Och nu denna bok som behandlar smärtorna efter det totalitära Sovjets upplösning och stegen mot full demokrati trots alla externa hot mot Rysslands existens. Tore Gannholm har med sträng källkritik utnyttjat de historiska källorna vilket resulterat i en helt annan bild av Ryssland än vi är vana vid i de Russofobiska svenska medierna. För att förstå hysterin om Putin måste vi titta på Rysslands historia sedan Sovjetunionens upplösning vid årsskiftet 1991-1992. När Boris Yeltsin hade tagit makten var en av hans första handlingar att få in en grupp ekonomer från det neoliberala ekonomiska institutet, som är baserat i London. Resultatet av att Jeltsin antog den neoliberala ekonomiska agendan var effektivt plundringen av Rysslands ekonomi med förödande effekter för det ryska folket. Stödet från den amerikanska regeringen för Jeltsins politik var utbrett med den så kallade Wolfowitz-doktrinen som föreskrev att ingen nation någonsin måste tillåtas stiga upp till Sovjetunionens nivå och det skulle nu bara vara en unipolär värld under dominans av USA. När Vladimir Putin valdes till president år 2000 stoppades äntligen plundringen av Rysslands ekonomi och de neoliberala ekonomerna kastades ut samtidigt som förstörelsen av Rysslands industrier stoppades. Putin avvisade klart Wolfowitz-doktrinen som ledde till flera uppror i Rysslands Kaukasus, som Moskva misstänkte hade stöd och anstiftan av brittiska agenter. Historien har nu hunnit ifatt den amerikanska propagandan och svenska Russofobin som vi hela tiden matas med i svenska medier. Tore Gannholm har som historiker med skarp källkritik gått igenom kända källor och presenterar en helt annan bild av vårt östra grannland. Efter president George H.W. Bushs nederlag till återval föll det på Bill Clinton, som blev president i januari 1993 att formulera en långsiktig politik mot post-sovjetiska Ryssland. Med tanke på Rysslands enastående potential för både väsentligt samarbete och oöverträffade faror, ärvde Clinton-administrationen historiskt ansvar för att Rysslands politik, som de lärda säger, skall rättvist förstås. Detta misslyckades katastrofalt, och de amerikanska tjänstemännen som var involverade i dessa beslut fortsatte att försvara denna politik som gick ut på att slå sönder Ryssland för att komma åt dess naturresurser. Det krävs ingen examen i internationella relationer för att förstå att den första principen om politik mot postkommunistiska Ryssland borde ha varit att följa det “hippokratiska förbudet”: Gör ingen skada! Gör ingenting för att undergräva dess ömtåliga stabilitet, inget att avskräcka Kreml från att ge första prioritet åt att reparera nationens sönderfallande infrastrukturer, inget att få det att lita mer på sina lager av supermaktsvapen istället för att minska dem, ingenting att göra Moskva mindre än fullt samarbetande med väst i dessa och andra vitala sysslor. Allt annat i det splittrade landet var av betydligt mindre betydelse. Den amerikanska politiken blev annorlunda - ett obevekligt, ”segraren” tar allt och fullt utnyttjande av Rysslands svaghet efter 1991. Tillsammans med brutna amerikanska löften, nedlåtande föreläsningar och krav på ensidiga medgivanden, var och förblir den officiella amerikanska retoriken ännu mer aggressiv och kompromisslös än vad Washington hade mot Sovjetkommunistiska Ryssland. Det är viktigt att specificera de grundläggande delarna i denna faktiska politik när den utvecklas - med fullt stöd i båda de stora amerikanska politiska partierna, inflytelserika medier och liberala och konservativa tankesmedjor - sedan början av 1990-talet, om inte bara för att den bitit sig fast i Moskvas minne: En växande militär omringning av Ryssland, vid och nära dess gränser, av USAs och NATOs baser, som redan i augusti 2008 var förskansade eller planerade i minst hälften av de fjorton andra före detta sovjetrepublikerna, från Baltikum och Ukraina till Georgien, Azerbajdzjan, och de nya staterna i Centralasien. Resultatet är en återuppstånden järnridå och militarisering av amerikansk-ryska relationer. När Jeltsin den 31 december 1999 tvingades avgå och överlät styret på sin regeringschef var Ryssland i ett bedrövligt skick, både ekonomiskt och försvarsmässigt. Skulle Ryssland ha blivit anfallet av USA-NATO hade det inte kunnat försvara sig. Officerarna hade så illa ställt att för att kunna överleva måste de odla potatis på övningsfälten.