Ingen tar skit i de lättkränktas land
Författare | |
---|---|
Förlag | Prisma |
Genre | Samhälle, politik och debatt |
Format | Inbunden |
Språk | Svenska |
Antal sidor | 237 |
Vikt | 436 gr |
Utgiven | 2009-05-13 |
SAB | Oaa |
ISBN | 9789151852331 |
David Eberhard uppmärksammades stort när han i sin förra bok, I trygghetsnarkomanernas land, hävdade att vi i Sverige har ett överdrivet behov av trygghet och kontroll av alla möjliga och omöjliga faror. I sin nya bok försöker han förstå hur vi, trots att vi lever i världens mest rättvisa land, känner oss alltmer och allt oftare kränkta.
Hur kommer det sig att dagens människor blir kränkta av nästan allt? I var och varannan dagstidning hittar vi artiklar om människor som upplever sig kränkta. Den moderna människan tycks inte tåla oförrätter och upplever minsta ifågasättande av den egna personen som kränkande.
David Eberhard menar att det finns flera förklaringar till detta. Om man jämför människorna i dagens samhälle med tidigare generationer, och vad de var tvungna att utstå under sin livstid, framgår med all tydlighet att vi har det extremt bra. Men ju bättre vi får det desto mer klagar vi. Vi har det bra, men så länge andra i vår omgivning har det ännu bättre så ser vi det inte.
Avarter av gamla teorier från 1800-talet och 1900-talets början har fått oss att sammanblanda jämlikhet med likhet, att älta barndomens oförrätter och dessutom, inför vulgärmodernismens obegripligheter, tvivla på det uppenbara. När en extremtolkning av feminism hävdar att också att män och kvinnor i grunden är helt lika sprider sig, blir vi stötta och kränkta när vi möter de uppenbara faktiska skillnaderna.
Vi har vi blivit helt beroende av att staten tar hand om oss, en stat som i falsk snällhet snarare levererar kravlöshet. En stat som vare sig överlåter till, eller kräver något ansvar från, den enskilde.
Nej, det är dags att sluta älta och gå vidare. Slänga alla gamla vanföreställningar över bord. Svara på oförätten när du möter den - det behöver inte, som i gamla tider, innebära att du utmanar din antagonist på duell. Stå upp för det du tror på, och överlämna inte allt ansvar till pappa Staten. Och betänk i rimlighetens namn hur bra vi ändå har det, både i förhållande till människor förr och till verkligt kränkta människor idag på flykt från fattigdom, svält, tortyr och krig.
Hur kommer det sig att dagens människor blir kränkta av nästan allt? I var och varannan dagstidning hittar vi artiklar om människor som upplever sig kränkta. Den moderna människan tycks inte tåla oförrätter och upplever minsta ifågasättande av den egna personen som kränkande.
David Eberhard menar att det finns flera förklaringar till detta. Om man jämför människorna i dagens samhälle med tidigare generationer, och vad de var tvungna att utstå under sin livstid, framgår med all tydlighet att vi har det extremt bra. Men ju bättre vi får det desto mer klagar vi. Vi har det bra, men så länge andra i vår omgivning har det ännu bättre så ser vi det inte.
Avarter av gamla teorier från 1800-talet och 1900-talets början har fått oss att sammanblanda jämlikhet med likhet, att älta barndomens oförrätter och dessutom, inför vulgärmodernismens obegripligheter, tvivla på det uppenbara. När en extremtolkning av feminism hävdar att också att män och kvinnor i grunden är helt lika sprider sig, blir vi stötta och kränkta när vi möter de uppenbara faktiska skillnaderna.
Vi har vi blivit helt beroende av att staten tar hand om oss, en stat som i falsk snällhet snarare levererar kravlöshet. En stat som vare sig överlåter till, eller kräver något ansvar från, den enskilde.
Nej, det är dags att sluta älta och gå vidare. Slänga alla gamla vanföreställningar över bord. Svara på oförätten när du möter den - det behöver inte, som i gamla tider, innebära att du utmanar din antagonist på duell. Stå upp för det du tror på, och överlämna inte allt ansvar till pappa Staten. Och betänk i rimlighetens namn hur bra vi ändå har det, både i förhållande till människor förr och till verkligt kränkta människor idag på flykt från fattigdom, svält, tortyr och krig.