En akademi finner sin väg

Året är 1744. Anders Celsius har i nära 20 år drivit verksamheten inom Sveriges första lärda sällskap när han plötsligt går bort. Kungl. Vetenskaps-Societeten i Uppsala står utan sekreterare och inom den lilla grupperingen finns inte många kandidater att ta över efter Celsius. Den som till slut tar på sig uppgiften är ingen mindre än Carl von Linné. Men är han rätt person för uppdraget? </br></br> Det blir en svacka i Societetens verksamhet under Linnés sekretariat kring mitten av 1700-talet. Man tvingas göra uppehåll i utgivningen av sin tidskrift Acta Societatis Regiæ Scientiarum Upsaliensis och i perioder är mötesfrekvensen låg. Men när Hertig Karl 1765 träder in som Preses Illustris fås en nytändning och Societeten börjar på nytt finna sin väg. Man gör ett omtag med tidskriften – den blir till Nova Acta – och fyller den med uppsatser av tidens främsta vetenskapsmän, bl.a. Torbern Bergman, Daniel Melanderhjelm, Carl Peter Thunberg och Pehr Wargentin. </br></br> Det allra viktigaste för den fortsatta verksamheten blir donationen 1789 från Johan Abraham Gyllenhaal och Fredric Ziervogel. Societeten får det hus på S:t Larsgatan i Uppsala där man än idag träffas och samtidigt ansvar för landets kanske största naturaliesamling. I donationen ingår också det unika Museum Schefferianum, byggt redan 1660. </br></br> En akademi finner sin väg är en fortsättning på boken Hvad nytt och nyttigt – Tillkomsten av Sveriges första lärda sällskap: Kungl. Vetenskaps-Societeten i Uppsala. Tillsammans beskriver de Societetens utveckling fram till sekelskiftet 1800. Hans Ellegren, nuvarande sekreterare för Societeten, har åter grävt i arkiven och tecknar bilden av en akademi som är en del av det lärda Uppsalas historia och också en del av den svenska vetenskapshistorien.