Kling kling

Matas med faderhjärta. Mörka mjuka former. Nästan inga imorgon, nästan lika främmande. Jag vrider på huvudet. Till höger, åt vänster. Avlägsna ljus, regn av ansikten. När kommer du, tar plats i mig. Med all din lycka och öppenhet.

Kling kling – är det ljudet av ett nyfött barn? Av de ofödda som trängs i dess följd? Av en far, en farfar? Av de ansiktslösa i generationerna före dem? Eller är det ljudet av en text som vill bli till? Allt står i öppenhet, allt måste slutas. Efter att i sina två senaste böcker ha gett sig i kast med ett nästan allt förtärande masskommunikationssamhälle, återkommer Kennet Klemets med en diktsvit som rör sig i en både intimare och öppnare sfär, men som i lika hög grad som hans tidigare böcker präglas av nerv, intensitet och språkligt egensinne. "Suverän diktsamling. Sårbarhet, rumskänsla, pregnant rytm i många skalor. Vardagens mirakel förs vidare mellan kropparna och rummen. Stora frågor sägs ut på närhåll, panik och hopp samverkar till 'En stark känsla/ av drömmar, av att fortsätta livet'. " Ulf Eriksson, SvD