Om konsten att läsa och skriva

Om konsten att läsa och skriva av Olof Lagercrantz kom ut för första gången redan 1985. Drygt tio år senare, 1996, kom den ut på nytt med ett nyskrivet förord av författaren men utan redigering för övrigt - det är bara att tacka och ta emot! Det handlar inte om skrivregler, upplägg och läsande med plikt utan boken är en betraktelse över läsa och skriva. Lagercrantz blandar eget med andras och mycket smidigt lägger han in goda råd! Det är bara till att buga för en mycket skicklig skribent och författare! Själv har jag funderat mycket över hur jag ska beskriva en gestalts utseende. Goda råd säger att läsarna inte är dumma och att en författare måste tillåta läsarens egen fantasi att flöda. Därför har jag lämnat det mesta i mina egna berättelser gällande utseende därhän - ingen ögonfärg, ingen linje av överläppen eller form på näsan. Nu vet jag på ett bättre sätt hur jag ska bära mig åt. Lagercrantz ger svaret genom att fråga några läsare om hur de uppfattar gestalter i böcker de läser samt genom att själv beskriva en god vän. Han var tung i kroppen, kompakt, närd av gröt, bröd och öl. Hans stora ansikte var rödbrunt, hans huvud kalt. Djupa fåror skar in i den kraftiga nacken. Han hade något fel på sina fötter. De tycktes inte avsedda att gå på. Att se honom komma på en gata i Helsingfors bjöd en egendomlig syn. Det verkade som rodde han med armar och ben utan att komma någon vart. Men ombord på sumpen var han rörlig, vig, anpassad, en Neptun med båtshake, ankare och håvar. Han var en båtmänniska. Lagercrantz tar även upp läsandet - sitt eget och andras. Här skriver han om "puddingläsare" och läsning som liknar narkomani. Mycket klokt och klart har han präntat ned hur det är att läsa en bok för andra gången. Nu kan vi också, liksom vi gör när vi minns vårt eget liv, stanna upp vid särskilt vackra och meningsfulla avsnitt. Vi behöver inte skynda oss ty vi vet fortsättningen. Ingen oro för framtiden hindrar oss att njuta av nuet. Författaren svarar på den brinnande frågan som så många ställer sig; kan man lära sig att skriva? Svaret ger han genom en jämförelse med att snickra stolar - hur duktiga blir vi på att öva? Han nämner viktiga saker såsom rytm, flöde och kunskap om ämnet man ska skriva om. I boken finns goda råd som kommer från andra författare, där tas upp vem en författare skriver för och hur man kan veta att det man skriver har ett värde. När jag hade läst klart kände jag en optimism för mitt eget skrivande. Med mig har jag även en lista med böcker som nämns i boken och som jag tänker låna eller köpa. För jag litar på Lagercrantz! Vi är helt överens om många saker men speciellt det här. Jag är övertygad om att det finns läkekraft i uttrycksdriften. Och det oberoende av om det finns en publik.