Lagen om offentlig upphandling : en kommentar
| Författare | |
|---|---|
| Medverkande | |
| Förlag | Norstedts Juridik |
| Genre | Juridik |
| Format | Inbunden |
| Språk | Svenska |
| Antal sidor | 888 |
| Vikt | 1542 gr |
| Utgiven | 2013-01-28 |
| SAB | Odc |
| ISBN | 9789139109747 |
Boken är en ingående och djup kommentar till lagen (2007:1091) om offentlig upphandling. I kommentaren behandlas bestämmelserna i lagen om offentlig upphandling och, när det är behövligt för förståelsen, även de direktivbestämmelser som lagens bestämmelser genomför. I kommentaren behandlas EU-domstolens praxis och en omfattande svensk praxis.
Boken behandlar de anskaffningar som upphandlande myndigheter gör inom ramen för den s.k. klassiska sektorn. Upphandlande myndigheter är stat, kommun, landsting och av dem innehavda aktiebolag m.fl. juridiska personer. Lagen om offentlig upphandling genomför EU-direktivet om offentlig upphandling, 2004/18/EG (det klassiska direktivet) och två EU-direktiv om rättsmedel vid offentlig upphandling, rådets direktiv 89/665/EEG (rättsmedelsdirektivet) och rådets direktiv 2007/66/EG (ändringsdirektivet).
Varje år köper kommuner, landsting och staten varor, tjänster och byggentreprenader för omkring 500 miljarder kronor, motsvarande 20 procent av Sveriges BNP. Det handlar om allt från exempelvis livsmedel till vägar och arenor. Särskilda bestämmelser styr hur offentliga upphandlingar ska gå till så att alla leverantörer ska kunna konkurrera på lika villkor och det säkerställs att skattebetalarnas pengar används på ett effektivt sätt. Författarna ställer i kommentaren frågor om bestämmelserna fungerar enligt lagstiftarens avsikt. Kan den offentliga sektorn köpa den tjänst som har högst kvalitet utifrån en anbudsutvärdering gjord ”på papperet”? Kan upphandlingar genomföras snabbt och effektivt, och samtidigt behandla leverantörerna lika? Kan även den offentliga sektorn, och dess leverantörer, göra goda affärer och ingå avtal som är anpassade efter den aktuella marknaden?
Boken behandlar de anskaffningar som upphandlande myndigheter gör inom ramen för den s.k. klassiska sektorn. Upphandlande myndigheter är stat, kommun, landsting och av dem innehavda aktiebolag m.fl. juridiska personer. Lagen om offentlig upphandling genomför EU-direktivet om offentlig upphandling, 2004/18/EG (det klassiska direktivet) och två EU-direktiv om rättsmedel vid offentlig upphandling, rådets direktiv 89/665/EEG (rättsmedelsdirektivet) och rådets direktiv 2007/66/EG (ändringsdirektivet).
Varje år köper kommuner, landsting och staten varor, tjänster och byggentreprenader för omkring 500 miljarder kronor, motsvarande 20 procent av Sveriges BNP. Det handlar om allt från exempelvis livsmedel till vägar och arenor. Särskilda bestämmelser styr hur offentliga upphandlingar ska gå till så att alla leverantörer ska kunna konkurrera på lika villkor och det säkerställs att skattebetalarnas pengar används på ett effektivt sätt. Författarna ställer i kommentaren frågor om bestämmelserna fungerar enligt lagstiftarens avsikt. Kan den offentliga sektorn köpa den tjänst som har högst kvalitet utifrån en anbudsutvärdering gjord ”på papperet”? Kan upphandlingar genomföras snabbt och effektivt, och samtidigt behandla leverantörerna lika? Kan även den offentliga sektorn, och dess leverantörer, göra goda affärer och ingå avtal som är anpassade efter den aktuella marknaden?
