Ett blått brus

Lewis och Anna − båda i trettiofemårsåldern, och båda lika vilsna i tillvaron. Av en slump möts de på ett litet pensionat vid den stormpinade kusten i Norfolk.    I tjugo år har Lewis förgäves försökt fly från minnet av sin tvillingbrors död. Han är fylld av hat mot Carl, pojken som körde den stulna bilen i vattnet så att Wayne drunknade − han som nästan alltid var glad trots att han hade svår epilepsi − och av skuldkänslor eftersom han ofrivilligt lämnade sin bror att dö. För att hålla ångesten i schack måste han kontrollera allt om och om igen − det som finns i hans fickor, i bagen, att möblerna i ett rum står symmetriskt, att tavlorna hänger rakt. Trots sin vrede längtar han innerst inne efter lugn och närhet.   Anna är konstnär och har flera spruckna förhållanden bakom sig. Dessutom är hon döv på ena örat efter en olycka i barndomen och det gör henne skygg i kontakten med människor. Om Anna jagas av demoner är det i form av mamman, Rita, som i allt är hennes motsats. Rita driver ett litet pensionat i Norfolk och hon är dominerande, utåtriktad och levnadsglad. Vid 76 års ålder har hon skaffat sig en ”pojkvän” och de båda lever som om varje dag var den sista. Nu har Rita gjort sig illa och Anna måste lämna London för att hjälpa henne.   När Lewis får höra att Carl är i Norfolk beger han sig dit och råkar hamna hos Rita. Han och Anna känner genast att de är av samma slag, men båda är rädda för att utlämna sig och mötas av ännu en besvikelse. Och Lewis måste ju först av allt utkräva sin hämnd. På en ödslig strandremsa är han nära att ta livet av Carl men hindras i sista stund av Anna, som följt efter honom. Och till sist öppnar sig en glipa i deras slutna världar och de börjar känna tilltro till varandra och till framtiden.   Trezza Azzopardi är en makalös människokännare som skildrar två ganska trasiga människor så att de växer inför ögonen på läsaren och blir alltmer älskansvärda ju mer man lär känna dem. Hennes språk är skenbart enkelt men sällsamt uttrycksfullt, poetiskt och pregnant. Trezza Azzopardi är född 1961 i Cardiff i Wales. Hennes mor var engelska och fadern kom från Malta. Hon har arbetat som lärare och studerat engelska och film vid universitet. Hon bor nu i Norwich tillsammans med sin man och dalmatinerhunden Mingus.    År 2000 gjorde hon en sensationell debut med Gömstället, som berättar historien om en flickas uppväxt i en maltesisk invandrarfamilj. Den nominerades till Bookerpriset och blev snabbt översatt till fjorton språk. Fyra år senare kom Glöm mig inte, en gripande och färgstark skildring av en gammal kvinnas sökande efter sina stulna ägodelar och sin glömda historia.