Fader vår som bor i trädet

En touche av magisk realism

"För mig var saken solklar: helgon bor i himlen, skyddsänglar har utfällbara vingar som Läderlappen och min pappa hade dött och flyttat in i trädet på baksidan av huset."

Simone är tio år gammal när hennes älskade pappa dör. Huset som hon och hennes tre bröder bor i är genomsyrat av sorg och mamman är så nedbruten att hon knappt orkar ta hand om sina barn. De får klara sig själva med sin oro och ledsnad. Men en dag hör Simone pappan ropa på henne från det stora påfågelsträdet alldeles utanför hennes sovrumsfönster och hon klättrar upp i det för att höra vad han vill säga. När Simone berättar om sitt möte med pappan i trädet blir mamman först upprörd, men sedan beslutar hon sig för att själv klättra upp och lyssna. Barnen kan höra mamman och pappan skratta och smågräla däruppe i lövverket och de blir lugnade och tröstade.

Men snart börjar trädets rötter att växa in under huset så att det hotar att falla samman. Grannarna klagar men mamman vägrar att låta fälla det. Till sist bestämmer man att dess öde ska avgöras genom ett parti bridge – utgången blir att trädet får stå kvar. En tid senare slits trädet upp med rötterna under ett fruktansvärt oväder och i och med det börjar familjen kunna leva ett normalt liv igen.

Fader vår som bor i trädet är en charmfull, gripande och samtidigt rolig bok om kärlek och saknad, sorg och läkning. Den utspelas i Queensland i Australien, och Judy Pascoe bygger sin roman på en gammal australisk föreställning att de dödas andar håller till i träden.

Judy Pascoe är född i Brisbane i Australien men bor nu i Gloucestershire i England. Med Fader vår som bor i trädet debuterar hon som romanförfattare.