Förr när vi var vuxna

Mitt under en släktfest upptäcker Rebecca Davitch att hon har förvandlats till helt fel person. Här står hon, 53 år gammal, på en äng och är lekledare och medlare mellan alla stridiga viljor. Hur kan hon, som en gång var en stillsam och seriös historieforskare, ha blivit denna energiska, kvittrande kvinna?    Början till förvandlingen var Joe Davitch, som hon blev så förälskad i att hon efter bara tre veckors bekantskap gifte sig med honom. Hennes pojkvän begrep ingenting och inte hennes mamma heller – så gör man bara inte. Men Rebecca var lycklig, trots att Joes tre döttrar från ett tidigare äktenskap till en början inte gillade henne och trots att det var mycket jobb med Stora Famnen, bottenvåningen i deras hus som hyrs ut som festlokal. Efter sex år dog Joe och Rebecca fick själv ta ansvaret för Stora Famnen, de tre styvdöttrarna, en egen liten flicka och en hord med släktingar. Med barn och sedan barnbarn blev det aldrig någon tid över för henne själv.   Nu tycker hon att livet runnit ifrån henne och att hennes tillvaro bara består av släkt, hantverkare och partyfixande. Förr när jag var ung, tänker hon, då kände jag mig vuxen och mogen, jag visste vem jag var och hade ett mål i livet. Nu är jag ingenting. Men Rebecca ger inte upp. Hon försöker återfinna sitt trygga ungdomsjag – bland annat med hjälp av den gamla pojkvännen – men upptäcker till sist att hon är den hon har blivit och att hon får göra något av livet som det ser ut nu.

Förr när vi var vuxna kryllar av underbara och bisarra typer, som alla har något att säga oss om hur det är att vara människa. För Tyler är varje människa ett mirakel – och ett mirakel är hon själv som kan förmedla så mycken klokskap på ett så lättsamt och underhållande sätt.