Alfons och soldatpappan

Gunilla Bergströms berättelser speglar det vardagliga livet. Mänskliga beteenden och psykologiska situationer. Men trots realismen finns där något magiskt, mitt i det vardagliga. Gunilla Bergströms nyfikenhet och fascination för människan lyser igenom både text och bild.

Med den nya boken <em>Alfons och soldatpappan</em> tar hon upp ett stort och svårt ämne. Upplägget är genialt, så övertygande genomfört att det träffar den vuxne läsaren rakt i magen - och hjärtat. En gissning är att barn kommer att reagera lite mer osentimentalt. Krig kanske inte är så roligt ändå...

Nu är Alfons sex år. Hans nya kompis heter Hamdi och är superbra i fotboll. Hamdi har en jättehärlig pappa. Han tränar fotboll med barnen i kvarteret och har byggt en riktig målbur. Hamdis pappa har varit soldat. I ett riktigt krig, i sitt förra land. Alfons och Hamdi leker ofta krig och så ser de ju krig överallt, jämt. På dataspel, film, TV, video. Men hur är riktigt krig egentligen?

Hamdis pappa vill inte prata om kriget, det är för ruskigt. Men en dag berättar han något. En gång under ett bombanfall kastade han sig ner på golvet i en husruin. Då fick han se en myra på golvet som hade tvärstannat. Sen händer en sak som gör myran extra betydelsefull ... Det glömmer Hamdis pappa aldrig. Och det gör nog inte Alfons och Hamdi heller när berättelsen slutar.