Hemmavid

Det är snart 25 år sedan Jacques Werup bosatte sig på Österlen. Ändå känner kan sig ibland som en främmande fågel: "För mig är redan detta att stiga över tröskeln till ortens apotek en sensation, jag kan inte min roll i den pjäs som lokalbefolkningen älskar att med tyst samförstånd spela med i. Jag känner mig som ett fån." Ömsint beskriver han också möten med de människor som befolkar hans hembygd. Den framgångsrike bonden, den omtänksamme begravningsentreprenören, den passionerade lanthandlaren …

Mycket personligt berättar Jacques Werup om sitt hemmavid i trakten av Lövestad, i Färs härad på Österlen. Det tog tid för denne kosmopolit att rota sig i den skånska myllan. Länge hade han sitt hjärta i Paris, i storstaden.

Hans hus ligger omgivet av granngårdens ägor. "Kan man verkligen leva så här?!" utbrast en gång en mondän parisare på besök, när han tittade ut genom fönstret över de leriga åkrarnas tomhet.

Själv älskar han numera tystnaden och stillheten. Det långsammare livet på landet. Men hans barn är inte lika entusiastiska. "Varför flyttar vi inte till Malmö eller Lund? frågar hans äldsta dotter ständigt. Eller till Ystad åtminstone."
<hr> Jacques Werup, född 1945 i Malmö, är musikern som blev författare och författaren som blev scenartist &#8211; utan tydliga gränser mellan det ena och det andra. Han debuterade 1971 och har växelvis publicerat romaner, diktsamlingar, reseböcker och essäer. Han är en av de svenska författare som tydligast skapat en symbios av den skånska hembygden och världen, av ögonblicket och tidlösheten. Efter trettio böcker, många grammofonskivor och ett otal scenföreställningar har han skaffat sig en alldeles egen nisch i det svenska kulturlivet: hans specialitet, den så kallade poesikonserten, har gjort honom till en unik och kosmopolitisk musik- och poesiestradör.