Fäboden

<strong><em>F&auml;boden</em> &auml;r ett gastkramade drama, en existentiell thriller om att leva och &ouml;verleva.</strong>

&Auml;ntligen &auml;r barnen h&auml;r. Sanna och Mikael. &Auml;ntligen &auml;r det dags f&ouml;r deras gemensamma resa. De ses inte s&aring; ofta. Barnen &auml;r vuxna, bor utomlands och har egna liv. Men nu beh&ouml;ver de ordna med arvet efter Erik, Evas hoppl&ouml;se exmake och barnens dysfunktionelle far.

Det &auml;r en skogsfastighet med tillh&ouml;rande f&auml;bod. Eva &auml;r den enda som vet var n&aring;gonstans i de stora skogarna som husen ligger. Hon m&aring;ste visa v&auml;gen. Och hon l&auml;ngtar efter att f&aring; &aring;terv&auml;nda till platsen som hon motvilligt tog avsked av f&ouml;r l&auml;nge sen. Det &auml;r trettiofyra &aring;r sedan hon var d&auml;r sist. Ett helt liv har g&aring;tt sedan dess: f&ouml;rhoppningarna och f&ouml;rv&auml;ntningarna, insikterna, besvikelsen, f&ouml;rnedringen, den n&ouml;dv&auml;ndiga kampen f&ouml;r barnen och mot hennes egen livsf&ouml;rlamning - och s&aring; v&auml;rken som de senaste &aring;ren har blivit allt v&auml;rre. Kroppen som kr&auml;ver m&auml;ngder av sm&auml;rtstillande f&ouml;r att &ouml;ver huvud taget fungera. Det &auml;r mycket barnen inte vet, inte m&aring;ste veta.

Nu f&aring;r hon f&ouml;r n&aring;gra dagar vara deras mamma igen. Nu &auml;r de tre en familj igen, fortfarande sammansvetsad av de sv&aring;ra &aring;ren. Det &auml;r kanske dags att prata om det som varit. Om hennes eget kaos, hennes misslyckade f&ouml;rs&ouml;k att skydda dem. Om hur sv&aring;rt det kan vara.&nbsp;&nbsp;

F&auml;boden finns inte p&aring; n&aring;gon karta, f&ouml;r att hitta dit m&aring;ste man minnas det som varit. Djupt inne i skogen, ol&auml;ndigt och avskilt, ligger en plats som erbjuder ensamhet, sj&auml;lvrannsakan, kanske andlighet. M&ouml;rker och avgrundsdjup sm&auml;rta.&nbsp;

Mitt i vistelsen tar allting en v&auml;ndning som g&ouml;r tillvaron till en fr&aring;ga om liv och d&ouml;d.