Den underjordiska solen

"Den här boken är ett riktigt mirakel"
<em>Martina Montelius, Expressen</em>

"Den underjordiska solen b&ouml;rjar med ett tiotal sidor fragmenterad dikt som sprider sig &ouml;ver papperet. Som en mer &aring;kallande och klarsynt sl&auml;kting till Gustaf Fr&ouml;dings dikt Gr&aring;bergss&aring;ng lockar den Mela till sig."
<em>Dagens Nyheter</em>

"...den &auml;r l&auml;sv&auml;rd f&ouml;rst och fr&auml;mst som suggestiv utflykt i det ok&auml;nda."
<em>Arbetarbladet</em>

&rdquo;Spr&aring;ket &auml;r s&auml;kert och starkt, och en bra bit &auml;r l&auml;sningen magnetisk.&rdquo;
<em>Aftonbladet</em>

"Att Lundgren beh&aring;ller s&aring; mycket mellan raderna och l&aring;ter ber&auml;ttelsen vara suddigt suggestiv &auml;r den stora beh&aring;llningen, liksom inslagen av lyrik som effektivt s&auml;tter st&auml;mningen f&ouml;r romanen."
<em>Kristianstadsbladet</em>

&rdquo;Lundgren har en s&auml;rskild f&ouml;rm&aring;ga och k&auml;nsla att f&ouml;lja alla pendlingarna mellan det djuriska och m&auml;nskliga, mellan ljus och m&ouml;rker och mellan det levande och d&ouml;da i naturen. M&aring;ngtydighet och f&ouml;rt&auml;tning skapar hon genom ett precist avv&auml;gt och poetiskt spr&aring;k. Den underjordiska solen &auml;r en suggestiv och i b&auml;sta mening of&ouml;ruts&auml;gbar ber&auml;ttelse som v&auml;cker m&aring;nga existentiella fr&aring;gor och tankar.&rdquo;
<em>BTJ</em>

<em>Det sjunger i mitt huvud. Melodin har &auml;nnu inte l&auml;mnat mig. Fortfarande har jag kvar k&auml;nslan av att vara d&auml;r, minnet dr&ouml;jer sig kvar i mitt skelett. Jag har b&ouml;rjat s&ouml;rja, men &auml;r bed&ouml;vad. F&ouml;rst&aring;r &auml;nnu inte vad jag f&ouml;rlorat. </em>

Skogen &auml;r Melas v&auml;rld. D&auml;r finns de tysta tallarna och den mjuka mossan, f&aring;glarna och alla myllrande sm&aring;kryp, d&auml;r finns berget som en g&aring;ng slukade henne, sedan l&auml;t henne g&aring;. Ett barn som f&ouml;rsvann men kom tillbaka.

Som vuxen tvingas Mela tillbaka till det barndomsland&shy;skap som aldrig slutat kalla p&aring; henne. Kvar bor hennes enst&ouml;riga mamma Katja och den lugna Tatu. Personer som alltid funnits p&aring; samma plats men &auml;nd&aring; vet s&aring; lite om v&auml;rl&shy;darna inom henne. Ur de gamla rummen stiger en ber&auml;t&shy;telse fram om m&ouml;rker och l&auml;ngtan. Om ett ensamt barn som ov&auml;ntat f&aring;r en bror hon avskyr, men l&aring;ngsamt tvinnas samman med.

Efter framg&aring;ngen med novellsamlingen <em>Nordisk fauna </em>&auml;r Andrea Lundgren tillbaka med en roman om att vilja gr&auml;va djupt i smuts och lera, om underjordens kaos och sk&ouml;nheten i det lysande m&ouml;rkret.

&nbsp;

"Hon skriver en jordn&auml;ra naturmystik som tr&auml;nger sig p&aring; l&auml;saren som regnvatten mellan t&aring;rna, som svirrande insekter runt skallen, som en sv&auml;llande lukt av sankmark. Det &auml;r bed&ouml;vande. Hypnotiskt."
<em>Arbetarbladet</em>