Emil

<p >&rdquo;N&auml;r <em>Emil</em> &auml;r som b&auml;st liknar den lite Hitchcock: Heltne skriver fram en tryckt st&auml;mning d&auml;r man som l&auml;sare &auml;r os&auml;ker p&aring; vad som &auml;r sanning och vad som &auml;r l&ouml;gn.&rdquo;
<em>Svenska Dagbladet</em>

<p >&nbsp;

En man d&ouml;ms f&ouml;r v&aring;ldt&auml;kt. Sedan frias han. Han byter namn, s&auml;ger upp kontakten med familj och v&auml;nner, b&ouml;rjar ett nytt liv p&aring; en annan plats.

Det har g&aring;tt &aring;tta &aring;r n&auml;r han &aring;ker till Teneriffa f&ouml;r att hj&auml;lpa sin farmor. Hans liv styrs nu av regler: h&aring;rd tr&auml;ning, regelbunden s&ouml;mn, ingen alkohol, ingen distraktion. Men tristessen p&aring; &ouml;n &auml;r kv&auml;vande, hettan tr&auml;nger sig p&aring; och n&auml;r han b&ouml;rjar bryta mot reglerna kommer det f&ouml;rflutna upp till ytan.

Han &auml;r frik&auml;nd, men hur blir han fri?

<em>Emil </em>&auml;r en ber&auml;ttelse om att leva med att ha skadat den man &auml;lskar. Roman handlar om det kanske m&auml;nskligaste av allt, det att vara obegriplig inf&ouml;r sig sj&auml;lv.

&rdquo;<em>Emil</em> &auml;r en krypande roman. Den genomsyras av obehag, och Heltne gestaltar skickligt huvudpersonens fr&auml;mlingskap inf&ouml;r sig sj&auml;lv och dem han &auml;lskar. Jag vet inte hur jag ska k&auml;nna inf&ouml;r honom: &auml;r jag &auml;cklad, v&auml;cks min medk&auml;nsla? Hur som helst vill jag inte l&auml;gga boken ifr&aring;n mig f&ouml;rr&auml;n jag l&auml;st ut den: det finns ett driv i Heltnes avvaktande, korthuggna prosa, ett slags o&auml;ndlig sorg som samtidigt &auml;r liksom f&ouml;rtrollande. Med <em>Emil</em> har Johan Heltne skrivit en bok som ing&aring;r i samtidens sexuella och moraliska zeitgeist, och han har gjort det med v&auml;rdighet.&rdquo;
<em>Svenska Dagbladet</em>

&rdquo;Emil v&aring;gar inte att lita p&aring; sig sj&auml;lv. Det &auml;r epicentrum i romanen <em>Emil</em>, skr&auml;mmande s&auml;kert och ytterst skickligt gestaltad. /&hellip;/
Trots den yttre handlingens dramatik &auml;r <em>Emil</em> fr&auml;mst en skildring av hur det &auml;r att leva under ett inre psykologiskt hot, att sakna kontroll &ouml;ver det egna livet. Efter den mycket starka debutromanen Det finns ingenting att vara r&auml;dd f&ouml;r bef&auml;ster Johan Heltne sin st&auml;llning som en av v&aring;ra mycket &ouml;vertygande psykologiska realister.&rdquo;
<em>Gefle Dagblad</em>

&rdquo;Heltne skriver dialog som gjord f&ouml;r sk&aring;despelare som kan v&auml;xla fritt mellan viskningar och utbrott. /.../ han vet att hj&auml;rnan kan lura en, att det beh&ouml;vs ganska lite suggestion. /.../ Det &auml;r v&auml;ldigt bra gjort.&rdquo;
<em>Dagens Nyheter</em>

&rdquo;Det h&auml;r &auml;r en f&ouml;rfattare som kan konsten att ladda till synes vardagliga situationer med ett krypande obehag.&rdquo;
<em>Bor&aring;s Tidning</em>

&rdquo;Emil g&aring;r inte att sammanfatta i ett Instagram-inl&auml;gg. Han &auml;r inte ett &rdquo;svin&rdquo;. Men definitivt inte heller schablonen av en botg&ouml;rare eller sj&auml;lvbestraffare. Ist&auml;llet g&ouml;r Heltne det oerh&ouml;rda: ber&auml;ttar om den helt vanliga m&auml;nniska som g&ouml;r n&aring;got fasansfullt.&rdquo;
<em>Expressen</em>