Och i Wienerwald står träden kvar
| Författare | |
|---|---|
| Medverkande | |
| Förlag | Natur & Kultur Allmänlitteratur |
| Genre | Memoarer och biografier |
| Format | |
| Språk | Svenska |
| Antal sidor | 331 |
| Vikt | 200 gr |
| Utgiven | 2012-04-16 |
| SAB | Koafh-a.54 |
| ISBN | 9789127133365 |
Femhundra brev från Wien, prydligt sorterade efter årtal, ombundna med snöre och förvarade i en IKEA-kartong. Adressaten var Otto, en judisk pojke som tretton år gammal ensam kommit till Sverige från ett Österrike som alltmer präglades av nazisternas maktövertagande 1938. Ottos föräldrar blev kvar i Wien och bevittnade den tilltagande terrorn mot den judiska befolkningen. Breven till Otto visar hur deras vardagsliv hela tiden kringskärs. De försöker hålla modet uppe, både på sig själva och på sonen, de gläds åt att han har nått friheten, men samtidigt lyser sorgen och saknaden igenom. De sista brev Otto får har avsändaradressen Theresienstadt – hans föräldrar skulle aldrig återvända.
I Sverige hamnade storstadspojken Otto på landet, i gränstrakterna mellan Skåne och Småland. Med tiden fick han arbete som dräng hos familjen Kamprad på gården Elmtaryd i Agunnaryd. Mellan sonen i huset, Ingvar, och Otto uppstod en stark vänskap. Samtidigt var Ingvar Kamprad aktivt engagerad i nazistiska organisationer och en stor anhängare av fascisten Per Engdahl. Hur kunde detta hänga ihop?
Med utgångspunkt i detta unika brevmaterial ger Elisabeth Åsbrink en personlig och engagerad skildring av den svenska stelbentheten och räddhågsenheten under andra världskriget och visar hur anti-semitismen genomsyrade samhället. Intervjuer med Ingvar Kamprad gjorda 2010 ger relief åt hennes berättelse.
Augustvinnare 2011! Årets fackbok.
<strong>Elisabeth Åsbrink</strong> är journalist och författare, född 1965, bosatt i Stockholm och Köpenhamn. Hon medverkar som skribent, recensent och krönikör i Dagens Nyheter och även i dansk press.
<blockquote>Elisabeth Åsbrink har skrivit en av höstens viktigaste böcker. Den måste läsas inte bara som historia utan som levande historia. Den som har öron kan fortfarande höra ekot av Otto Ullmanns röst.
Aftonbladet
Att bli lämnad, och frukta att man kanske aldrig kommer att ses igen. Detta oerhörda fångar Elisabeth Åsbrink med ett för genren sällsynt litterärt språk och med en exakt känsla för vad hon själv ska berätta – och vad hon ska låta breven säga.
Expressen
Både ett skakande tidsdokument och raseri omvandlat till hisnande vacker prosa. Hennes språk äger en fjäderlätt skönhet men orden vägs på guldvåg. Kanske just därför väger varje mening ett ton. Oumbärlig läsning.
Upsala Nya Tidning
Det är en starkt gripande berättelse ... Med sin nya bok adderar Elisabeth Åsbrink ytterligare pusselbitar till den historia som aldrig kommer att bli färdigskriven. Det är en stor sak.
Göteborgs-Posten
Det är därför en viktig och angelägen bok hon skrivit om en tematik med länkar till vår tid.
Svenska Dagbladet
Elisabeth Åsbrink har gjort ett storverk.
Smålandsposten
Det är i stället den treenighet av kvaliteter som gör all riktigt bra litteratur till det den är. Berättelsen. Närvaron. Språket. Elisabeth Åsbrink behärskar dem alla. Läs.
Borås tidning
</blockquote>
