Historia som vapen är en skildring av Sovjetunionens nedgång och fall med fokus på den sociala och kulturella utvecklingen men också på hur Sovjetunionens historia har tolkats under olika epoker. I boken tas upp ett antal teman:
Det sovjetideologiska bruket av historia som ett medel i propagandan som kan spåras tillbaka till Stalintiden och den rysk-ortodoxa kulturtraditionen. Icke-bruket av historia, som Michail Gorbatjov av rädsla för historien och i brist på historiska förebilder förde fram under sina första regeringsår. Det moraliska bruket av historia, representerat av en mängd indignerade och missnöjda individer och informella grupper vars huvudmål varit att få fram sanningen om sovjethistoriens vita fläckar, rehabilitering av Stalinterrorns många offer och återupptäckt av medvetet glömda historiska fakta.Det vetenskapliga bruket, som i historiska tidskrifter och översiktsverk långsamt och tveksamt förändrats till följd av det våldsamma både intellektuella och folkliga engagemanget.Det nationalistiskt-ideologiska bruket, den kanske viktigaste drivkraften bakom den framgångsrika mobiliseringen mot sovjetmakten i Baltikum och Sydkaukasien och även i sovjetstatens kärnområde Ryssland.Det existentiella bruket, det som handlar om människors minnen av det stora fosterländska kriget, d v s den förödande del av andra världskriget som utkämpades på sovjetisk mark liksom högtidlighållandet av historiska minnesdagar.
