Min frihet

Man föds inte fri, man blir det, och det räcker inte med att önska sig att man är fri, att drömma om det eller att ha en känsla av att verkligen vara det: att vara fri är en ständig och prekär erövring, som måste pågå ett helt liv.

Och det är sitt eget liv som Björn Larsson denna gång väljer att berätta som exempel, hur han tillkämpade sig den frihet som sedan blev en klangbotten i alla hans romaner och den röda tråd som förenar alla hans romanpersoner, om det så är piraten Long John Silver, Inga Andersson eller gårdfarihandlaren i drömmar, sjökaptenen Marcel.

Även om han redan i <em>Från vredens kap till jordens ände </em>berättade hur ett nomadiskt och kringflackande liv ombord på en båt, långt ifrån konventioner och det överflödiga, kan vara ett motmedel mot vanans och normernas slaveri, så tränger Larsson här ännu djupare ner i sin livsfilosofi. Från barnet som inte sörjer sin fars död, till eleven som skolkar för att studera på egen hand, den unge mannen som väljer fängelset hellre än värnpliktens blinda lydnad, författaren som slits mellan önskan att leva och att skriva, genom de ständiga resorna mellan land och hav, verkliga vänskaper och en kärlek som sätter hans inneboende självständighet på svåra prov så erbjuder oss Larsson här en bild av sitt liv. Inte för att ge en förskönande bild av sig själv, utan tvärtom för att med en absolut uppriktighet delge läsaren vad livet har lärt honom på vägen.

Att frihet kräver jämlikhet och ömsesidighet, att man inte kan vara fri utan fantasi och drömmar, men också realism och självdisciplin, att friheten kräver ett mått av ensamhet och att den måste ingå kompromisser med kärleken. Och att den främsta egenskapen hos dem som har ett stort frihetsbehov är mod: att inte göra som alla andra, att inte följa modets nycker eller hycklande ikläda sig uniform, men också att i en tid av individualism och konformism våga höja rösten till förmån för behovet av vänskap, tolerans och solidaritet.