Blixthalka:

"Jag tror att alla människor har en plats på jorden där de aldrig varit men där de på något sätt är säkra på, utan att veta varför, att de kommer att trivas. En sådan plats för mig var Island.
Jag hade aldrig varit i närheten av Island, inte ens mellanlandat, och kände ingen som varit där, men jag inbillade mig ändå att jag och Island skulle kunna tala med varandra på samma språk. Jag tyckte att Island ropade på mig, och jag trodde att det skulle vara mycket vackert där."

Ja, Erik har alltid längtat till Island, och hans bästa vän Lotta behöver komma hemifrån, från ännu ett kraschat förhållande och sitt eget rastlösa liv. De åker till hans drömmars ö, Erik får äntligen se alla de platser han fantiserat om från isländska sagorna och reseguider. De går på nattklubb i Reykjavik, sover på egendomliga pensionat mitt ute i ingenting och riskerar livet på isiga vägar med stup på ömse sidor.

Men Lotta kan inte låta bli att svara på de manliga blickar hon får på sig, och Erik känner sig allt mer illa till mods. Det som börjar som en lättsam road movie i karg miljö förvandlas sakta och obönhörligt till en subtil berättelse om hur vänskap såras och är tvungen att bekänna färg.