Ta min hand, det vore underligt

Catharina Gripenberg brukar beskrivas som en naturbegåvning. I sin tredje diktsamling ger hon sig oförskräckt i lag med att skriva sina alldeles egna versioner av några av Edith Södergrans mest kända
dikter.

När den finlandssvenska poeten Catharina Gripenberg debuterade 1999 med på diabilden är huvudet
proppfullt av lycka fick hon stor uppmärksamhet också utanför sitt hemlands gränser. Linda Skugge
utsåg Gripenberg till en av hennes personliga favoriter och hon har varit i Sverige många gånger för
att läsa ur sina diktsamlingar.
I sin nya, tredje diktsamling har hon bland annat tagit sig för att skriva sina alldeles egna versioner
några av Edith Södergrans mest kända dikter. Det är ett slags motdikter, men man skulle lika gärna
kunna skriva ”meddikter”.
Här finns också dikter om några mytomspunna gubbar, ”Käckas Doll och ”Fredi Brunila”. Sådana där
enstöringar som det byggs myter kring. Och Gripenberg tar sig också för att skriva små metamorfoser,
med Ovidius metamorfoser som grund.
Hon beskriver det själv som att hon i den här diktsamlingen arbetar med ett diktjag eller ett diktfolk
som försöker bygga upp ett liv eller kanske går vilse mellan livet och det som står skrivet om livet –
i skönlitteraturen, myterna, de bibliska texterna.
Catharina Gripenbergs anslag är på en och samma gång anspråksfull och respektlös.