Världens sista roman

Halv- och heldokumentära berättelser är den hetaste trenden i den svenska litteraturen. Men när Daniel Sjölin iscensätter sig själv i Världens sista roman handlar det om något annat än att kittla med verklighet.

Daniel Sjölins nya bok<em> Världens sista roman</em> är en prosavirvel med hög hastighet. Till karaktären inte olik Personliga pronomen, hans genombrottsbok, bara mer personligt allvarlig, utan att för den skulle vara särskilt "sanningsenligt" självbiografisk. Boken handlar om den alkoholiserade författaren och programledaren Daniel Sjölin, vars mamma (också hon alkoholiserad) har drabbats av alzheimer, vilket har raserat hennes verklighetsuppfattning och språk. Denna ruin är "inbyggd" i romanen. Ett par vänner från ungdomsåren, som är de två andra delarna av en Jules och Jim-liknande trojka, har också viktiga roller i historien. En abort som modern gjorde i ungdomen spelar en viktig roll i romanen, vars parallell i nutidsplanet blir det barn som Daniel väntar, men som bär på en missbildning och dör i livmodern.

Eller? Precis som i <em>Oron bror</em> bedriver Daniel Sjölin en avancerad katt och råtta-lek med läsaren. Berättelsen är så äkta den kan bli, men är den sann? <em>Världens sista roman</em> är en hisnande och sorglig berättelse, med drag av både Pynchon och Joyce.