Hanemann

1945 rycker ryska trupper fram mot Danzig, och de sista tyska invånarna flyr under häftiga bombanfall. Många lyckas rädda sig ombord på lastfartyget Friedrich Bernhoff, däribland familjen Wallman från Lessingstraße. Men utanför Bornholm torpederas skeppet och går i kvav. Grannen från samma hus, obduktionsläkaren Hanemann – som en gång utan förklaring lämnat sin operationssal för en kvinnas skull –, kommer aldrig ombord, utan blir kvar i den brinnande staden.   Kort därefter kommer polska flyktingar vandrande för att söka nya hem i de övergivna lägenheterna, där möbler, gardiner, porslin och husgeråd lämnats i oklanderlig ordning. I huset på Lessingstraße – nu Ulica Grottgera – griper gamla och nya invånares berättelser in i varandra. En ung pojke blir romanens samlande punkt. Hos hans familj kommer den främmande Hanka att tjäna som hembiträde. Hennes skyddsling, en mycket ung man som blivit stum av granatchock, blir också gäst i huset. När han verkar bli förvisad från landet försöker Hanka ta sitt liv, men Hanemann – som annars sällan tycks agera, utan mest finns kvar som husets och stadens gåta – räddar henne från gasen. Självmordsförsöket får sin klangbotten i Heinrich von Kleist och Henriette Vogels gemensamma slut ett drygt sekel tidigare; deras brevväxling ligger till grund för de diskussioner som Hanemann för över schackbrädet med en polsk kollega.   Det är en mycket detaljrik och inlevelsefull skildring av en stad som kommit att stå i centrum av Europas moderna historia, och som bytt namn och härskare otaliga gånger ända sedan folkvandringstiden. Eller som Günter Grass sammanfattar det Blecktrumman: ”Först kom rugierna, sen kom goterna och gepiderna och därefter kasjuberna… Kort därefter skickades polackerna Adalbert från Prag. Han kom med korset och nedhöggs med yxan av kasjuberna eller preussarna. Det hände i en fiskarby och byn blev Gaddanycz. Av Gaddanycz gjorde man Danczik, av Danczik blev Dantzig som sedan stavades Danzig och idag heter Gdansk.”Stefan Chwin, som själv är född i staden, tecknar dess gator, husrader, spårvagnssträckor, dess ljus och skugga med stor omsorg, ”som vore allt på väg att lösas upp och gå förlorat” (Steve Sem-Sandberg, SvD). Hanemanns exiltillvaro som tysk i sin egen hemstad skänker ytterligare djup åt denna redan betydelsedigra skildring av en stad drabbad av historien.