Det måste vara själen

Det finns en värme och en dov koncentration som går att känna igen i Peter Ortmans tonfall, trots att hans dikter kan växla mellan ironi, lekfullhet och stilla iakttagelse, tidskritik och minnesbilder. I hans nya diktsamling har tonen från den förra, Gnistgömma, djupnat och mörknat i sin reflektion, men också förstärkts i spänningshalt och dramatik. Här finns korta dikter som har haikuns intensiva närvaro och uppmärksamma seende, och längre sviter som rör sig mellan nuet och det förflutna, mellan barndom, myt och dröm.

Lägre än tröskeln är den

som ur gruset söker samla

en ofattbar helhet

Allt är nåd, av nåd

Kroppar, kontinenter

tankar säras och möts

Duvornas vän skänker

en smula i taget

åt fågel efter fågel