Där stäppen tar slut

Peter Mosskin har i sina två senaste romaner återskapat sin släkts historia sedan 1900-talets början. De har blivit rosade av kritikerna och lett till att han fått bland annat tidningen VI:s litteraturpris 1994, samt Ivar Lo-priset 1999. I Skänk åt den fege en hingst följde han spåren efter sin ryska farmor Channah. Glöm inte bort att jag finns handlade om familjens liv bland judiska invandrare i Stockholm och om sonen Volotke; i övergivenheten efter Channahs död uppfann denne åt sig ett glansfullt förflutet i tsarens kretsar, en uppdiktad värld som följde honom in i vuxenlivet. I den nya romanen, som är en fristående tredje del av denna släkthistoria, har turen kommit till Volotkes son Petja.    På vilket sätt påverkas barnet av sina föräldrars okända historia, frågar sig här den vuxne författaren. I Petjas liv finns det nyss överståndna andra världskriget som en dov bakgrundston, tillsammans med hans egen upplevelse av att vara på en gång ett vanligt svenskt barn och någon som är annorlunda. Pappa Volotke dominerar familjen, men i boken får Petjas mamma och hennes historia ta plats; hennes jordnära omsorg och alldeles verkliga släktingar (bland andra Gunnar Ekelöf) finns där som kontrast till pappans ogripbara skuggvärld. Med nära bilder skildrar Peter Mosskin Petjas uppväxt och hur han för att hitta sitt eget liv måste ge sig ut och bort, till studier i Frankrike och arbete på kibbutz i Israel. Mötet med världen knyter också samman honom med det förflutna ¿ faderns verkliga förflutna, som Petja först som vuxen får klarhet i.