Än en gång

Diane Keaton växte upp med en mamma som hela sitt liv skrev, fotograferade, berättade den i bild och text. I collage, bilder och dagboksanteckningar försökte Dorothy Hall (född Keaton) formulera historien om sig själv, sina barn och sin man, sina drömmar och rädslor. När hon dött efter att i femton år ha tynat bort bit efter bit i Alzheimer hittade dottern Diane hennes dagböcker och klippböcker, och detta blev utgångspunkten för henne att berätta om både sin mammas liv och sitt eget. Det har blivit en varm och självutlämnande memoarbok om kärlek och familj, om konstnärdrömmar och osäkerhet, om den okända modern och den kända dottern och hennes ännu mer kända män: Woody Allen, Warren Beatty och Al Pacino. Precis som hennes skådespeleri är Diane Keatons stil livfull, exakt och humoristisk.

"Varför ville jag skriva mina memoarer? För att mamma lever kvar; för att hon försökte rädda vår familjs historia till eftervärlden med sina ord; för att det tog många år innan jag förstod att hennes mest tilldragande egenskaper var hennes komplexitet; för att jag inte ville att hon skulle försvinna även om hon har gjort det. Så många anledningar, men det bästa skälet angav hon själv i ett stycke hon skrev. Året var 1980. Hon var femtionio år gammal.

Alla borde tvingas skriva sina memoarer. De borde gå tillbaka och avtäcka och avsluta allt de belamrat sina liv med. /.../ Men jag gör något grundläggande fel. Jag intalar mig själv att jag är för styrd av mina gamla vanor. Jag vill verkligen skriva om mitt liv, om mina nära vänner, vårt familjeliv, men jag håller igen. Om jag kunde vara helt uppriktig skulle jag kunna nå en punkt där jag kunde se MIG SJÄLV i ett mer förklarat ljus."