Min dagbok från Guantánamo : fångarnas egna berättelser

Det är lätt att misshandla något som kallas nr 1154. Det är lätt att raka av dess skägg, sparka på det som om det vore ett föremål, spotta på det, tortera det eller få det att gråta. Det är svårare att utsätta det för övergrepp när nr 1154 behåller sin identitet: dr Ali Shah Mousovi, en barnläkare som flydde från talibanerna och arbetade för Förenta Nationerna genom att uppmuntra afghanerna att delta och rösta i den nya demokratin. Det är svårare att hata nr 1154 när man inser att han är mer lik oss än han är annorlunda. Hans fru, som är ekonom till yrket, väntar månad efter månad, år efter år på nyheterna om att hennes man ska komma hem. Hans två söner och lilla dotter får växa upp utan honom.   Numren innebär att man förnekar att de som har tilldelats dem är människor: nr 1009, nr 1103, nr 902, nr 0002, nr 1021, nr 693, nr 0004, nr 345, nr 560 ...    Och det finns hundratals som de.   I januari 2006 började Mahvish Khan jobba som tolk i Guantánamo-fängelset. Hennes afghanska ursprung och juristutbildning gjorde att hon snart kom fångarna inpå livet och vann deras förtroende. De började berätta om sina liv och hon fick allt svårare att skaka av sig det hon hörde.   Plötsligt fann hon sig själv på väg till Afghanistan, på jakt efter sanningen. Hon sökte upp "sina" fångars hembyar, familjer och vänner på jakt efter sanningen. Vilka var de, dessa världens mest bevakade fångar? Vad hade de gjort som gjorde att de inte ens ansågs ha rätt till en rättegång?   Männen får röst och blir till verkliga personer i detta upprörande dokument över det förakt för mänskliga rättigheter och människoliv som Guantánamo kommit att symbolisera.