Jakten mot nollpunkten

Mångsysslaren Carl Johan De Geer, folkkär skapare av TV-serier (Tårtan), tygmönster (10-gruppen) och musik (Blå Tåget) har nu nått fram till memoarskrivandet, vilket han vränger till på sitt eget sätt. "En roman om mig själv", kallar De Geer sin bok, som i enlighet med livslång tradition hos den forne undergroundkonstnären fått en filmisk och rafflande titel som fullkomligt osar av populärkultur: Jakten mot nollpunkten. Dessutom påstår författaren att mycket av detta flöde av tankar, idéer och händelser verkligen är sant. De som är bekanta med De Geers speciella formuleringskonst, lika omedelbart igenkännlig i barnböcker, science fiction eller sorgsna socialreportage, anar att det är frågan om en högst personlig balansgång mellan sannolikt och sann-olikt, ett uppsluppet vemod där barndomen aldrig är längre bort än behovet att bli älskad och förstådd.

Bokens jag har liksom författaren upplevt en kringflackande barndom i en splittrad diplomatfamilj. Därefter gjort en brokig yrkeskarriär. Många hårresande och komiska turer blir det, liksom en del tragik, speciellt kring den överklassfixerade mamman, som lever på socialbidrag i en förfallen och smutsig lägenhet samtidigt som hon kommunicerar med hovet och är en skrämmande olämplig förälder till tre barn. Det finns också mycket kärlek och många överraskande inblickar i kulturlivets intrigspel, speciellt inom film, teater och konst.

Självupttagen, charmerande, erotisk, odräglig, oklar, klok, viktig, förvirrad, onödig. Denna beskrivning av en psykopat gäller inte författaren utan boken: den säger helt olika saker till olika personer.