Alla själar

För den spanske gästläraren i Oxford är sinnelag och sedvänjor hos stadens innevånare lika exotiska som svårbegripliga. Fascinerad men främmande inför akademiker, antikvariatshandlare och hemliga agenter dras berättaren djupt in i universitetsstadens liv när han möter den förbjudna kärleken i den vackra Clare Bayes lika attraktiva som melankoliskt undflyende gestalt. Under sin jakt på sällsynta böcker stöter berättaren på bortglömda original som John Gawsworth och Arthur Machen – men han anar också att en annan jakt, med betydligt högre insatser, pågår bakom lärdomssätets förströdda fasad, en aning som bekräftas när Clare Bayes om svartsjukans högst verkliga pris i form av våldsam död. Med fina penseldrag målar den spanske romanförfattaren Javier Marías, som ofta jämförts med W.G. Sebald, ett oförglömligt porträtt av en dyster stad där alla är otrogna, alla är spioner, alla är besatta av minnets ritualer – eftersom alla bär på mörka hemligheter, fångade i samma våldsamma förflutna. Den essäistiska skärpan och förmågan att dröja vid ögonblicket tills det svartnar ner i det förgångna har Marías givetvis lärt av moderna mästare som Henry James, Proust och Nabokov – men inflytandet från 1700-talets humorister och vår tids hårdkokta underhållningsförfattare anas också. I en utdragen middagsscen firar Marías komiska ådra triumfer genom den skarpa blicken för hur vi röjer de svagheter och begär vi helst vill dölja. Men varken satiren eller samtidsspionaget kan dölja att Alla själar egentligen är en vemodig ballad om otillåten kärlek.