Vanliga människor

I Michaels Lions debutroman fanns inslag från antikens myter, och en slags tidlöshet i beskrivningen av en ung mans odyssé. Hans nya roman är snarare besläktad med dirty realism, den är rotad här och nu, med spelplats i Stockholm idag. På sitt sätt är den samtidigt en "vandringsroman", men förflyttningarna sker mellan 7-Eleven på Rörstrandsgatan och andra adresser i Vasastan, med enstaka utflykter till Råsundastadion och Söder.     Det här är en roman som skildrar det normala och vanliga livet sett underifrån och utifrån. Berättaren kallas Koos, och han försvinner så lätt sin kos, från det ena eller andra. Från föräldrarna, från de snabbt avbrutna universitetsstudierna, från relationer och andra kravfulla sammanhang. Han försörjer sig hjälpligt som telefonintervjuare för ett företag som vill pejla människors åsikter – i kommersiellt, politiskt eller något annat syfte, han vet inte vilket. Hans föräldrar tror att han bor i en etta i Solna, men i själva verket sover han utomhus de nätter han inte ligger över på golvet hos dem eller häckar på nattöppna Seven-Eleven. Där umgås han med andra som också driver omkring i ett allt kyligare Stockholm som stänger sina dörrar för sådana som dem. I Vasastan har bostadsrättsföreningarna bildat medborgargarden som spöar upp oönskade individer. Koos hittar en uttömd vind i ett hus som ska renoveras, och där tar han sin tillflykt medan hans tillvaro reduceras mer och mer. Den enda person han träffar regelbundet är den mystiske doktor Kien, som har bestämda idéer om hur världen kan och bör förändras.     Koos isolering handlar om en identitetsprövning, om att förstå att han också är en vanlig människa. Att alla de udda och ensamma kanske i själva verket är de som är de vanliga. Hans bottenläge hävs när han via ett telefonsamtal lär känna Maja, och hans liv börjar långsamt röra sig i en annan riktning. Kanske måste det finnas något som är viktigt ändå?