Därv

Staden är lantlig och med medeltida drag. Före den väldiga Smällen hette den Moskva; nu kallas den Fjodorgrad. Fast människorna har märkliga sviter efter Smällen: ett ben för mycket eller inga ben alls, horn i huvudet eller tuppkammar över huden… I träden svingar sig flygande harar, och basfödan är möss som man fångar i golvspringorna. Mödosamt har människorna i staden lärt sig många nya ting: att hålla eld, göra hjul, skriva böcker. Allt sådant har de fått av Fjodor Kuzmitj, den fruktade härskaren som staden är uppkallad efter. Här lever Benedikt, som blir allt mer besatt av de gamla litterära verk som han har till uppgift att skriva av. Han har vänner bland de få som överlevde katastrofen för många hundra år sedan, och de försöker bevara minnena av vad som var då. Men man fruktar härskarens brutala hantlangare som mördar dem som verkar upproriska – och framför allt fruktar man Därven, det ohyggliga djuret i skogen som suger blod och liv ur sina offer.

Ryskan Tatiana Tolstajas roman kombinerar olika genrer: mörk och varnande antiutopi, skoningslös politisk satir, filosofisk liknelse. Men framför allt är det en saga, en skröna, en muntlig berättelse om livets gåtor. Romanen är uppbyggd som en encyklopedi över mänskligt liv, där varje kapitel har en bokstav i det ryska alfabetet som titel. Den rymmer en mängd citat ur den ryska litteraturen, politiska antydningar och paralleller till den sovjetiska och den samtida ryska verkligheten. Tolstaja rör sig fritt i språkets historia. Lätt och elegant hittar hon nya betydelser i gamla ord och sätter samman nya ord av äldre stammar. Hennes stil är ständigt överraskande, egensinnig och fräsch.

”Det största som hänt i rysk prosa efter Bulgakovs Mästaren och Margarita", har det sagts.