Stenmästaren

Folke Isaksson kan genom sin nya diktsamling än en gång placeras bland våra främsta lyriker. För många är han ett tungt namn p g a sina stilbildande reportageböcker, men poet har han ju varit ända sedan debuten på 50-talet.

Stenmästaren är en ytterst stimulerande bekantskap. Diktsamlingen, eller snarare diktsviten, tar sin utgångspunkt i de skulpturala utsmyckningarna på de gotländska medeltidskyrkorna; scener och figurer huggna i kalksten eller sandsten, sublima och groteska. Isaksson har fängslats av denna stenmästarnas konst, i vilken han ser en inspirationskälla till modernismen. Han ger bildhuggaren, ja konstnären – den konkrete stenmästaren under medeltiden likaväl som vår samtida ordkonstnär – en personlig röst, gestaltar hans strid med materialet, hans kamp mot världslig ondska, förstelning och död. Det är jordnära och andlig läsning, sensuell och tankeväckande.

Stenmästaren visste något om godheten och ondskanI sandstenen mejslade han in kännetecknen:det bepansrade ansiktet och leendet i Pardisets lustgård

I hans bildverk kan man höra ett eko av det rådande tumultetSvärdet tränger in till fästet i spenabarnets kropp,och moderns ansikte knyts samman i förfäran

Mästaren har sett, han höll sina ögon öppna i en stenhård tidDärför tränger svärdet fortfarande in i en oskyddad barnakropp,allt längre in, medan tiden går och undsättningen dröjer