Författarduon Lena Ljungdahl och Anna Jinghede är aktuell med den andra boken i serien om spanaren Nikki Kahn, Dödens hand. Med sina ingående erfarenheter från polisväsendet vill de skildra arbetet på ett verklighetstroget sätt, om inte verkligheten är alltför skruvad, vill säga.
De är experter på spaning respektive kriminalteknik, två av de mest spännande och mytomspunna ämnena i polisromaner. Men också de områden som beskrivs mest felaktigt av alla i deckare och spänningsromaner, enligt författarduon.
Stödprenumeration. Boktugg Mini (från 10,42 kr/mån) ger tillgång till vissa premiumartiklar.
– Det är tacksamt att komma från just de skråna och göra kriminaltekniken och spaningen lite mer rättvist beskrivet. Man kan researcha sig fram till en polisutredning, men kriminalteknik och framför allt spaning, som är ännu hemligare, går det nog inte att researcha sig till, säger Lena Ljungdahl.
– Jag tror att det är av stor betydelse att själv ha upplevt det, att själv ha varit på plats. För även om du kan läsa dig till mycket och researcha genom domar och annat så kommer du aldrig kunna beskriva det trovärdigt om du inte har upplevt det, säger Anna Jinghede.
Men det är trots allt endast en liten grupp inom polisen som vet exakt hur spaningsarbetet går till. Är det jätteviktigt att allt i en spänningsroman är korrekt beskrivet?
– Nej, det är det nog inte för flertalet av läsare. Men för oss är det viktigt att kriminaltekniken och spaningen är sann. Däremot gör vi säkert klavertramp i de skrån inom polisyrket som vi vet mindre om, säger Lena.
– Men det är skillnad på om det är verkligt eller trovärdigt, säger Anna. För det måste inte vara verkligt men jag måste som läsare känna att det är trovärdigt. När det inte gör det falnar mitt intresse för en bok.
Att skildra verkligheten sanningsenligt går inte alla gånger. Dels är verkligheten ofta antingen jättetråkig eller alltför makaber. Dels vill de inte avslöja känsliga metoder som inte bör nå offentligheten. Lena och Anna diskuterar ofta vilken väg de ska välja i olika sammanhang för att å ena sidan beskriva till exempel spaningsyrket på ett rättvist sätt utan att förstöra för kollegor och polismyndigheten.
– It’s a thin line. Men vissa saker behöver inte berättas och vissa saker ska verkligen inte berättas, säger Lena.
Hon har inte arbetat som polis på några år, men yrket lämnar henne inte.
– Jag kan inte gå i en mataffär utan att analysera allt. Allt. Den där personen pronerar på höger fot. Varför då? Varför ligger de här tre sakerna i någons kundkorg? Det är en jättekonstig kombination. Jag är yrkesskadad, till Annas stora förtret är det inget som passerar mig osett.
De två träffades när de var med i tv-programmet Tjuv och polis och startade true crime-podden Över min döda kropp tillsammans. Planerna på en bok föddes ganska tidigt.
– Vi tänkte att våra samlade kunskaper och lust att skriva skulle kunna bli bra i bokform. Så vi träffades en helg och började spåna lite löst på vad en bok skulle kunna handla om. Vi pratade om det i podden och blev kontaktade av Norstedts som tyckte att vi skulle gå vidare med våra planer och faktiskt skriva, säger Anna.
Bok nummer ett, Någon måste dö, utsågs till Adlibrispriset Årets debut 2022. Det skruvade upp förväntningarna på uppföljaren och pressen på författarna. De vill inte bli ett one hit wonder, utan har siktat hårt på att den andra boken som ges ut av Bookmark ska vara bättre än den första.
– Och det är den. Vi har väl bara ackumulerat upp prestationskraven till bok tre, säger Lena.
Själva hantverket i skrivandet har varit lättare med bok nummer två. De har lärt sig skrivandet och varandras olika skrivsätt. Nu känner de karaktärerna och vet hur de reagerar i olika situationer. Med första boken bromsades skrivandet ideligen upp av diskussioner om varje händelse, blev karaktären sur nu? Eller glad?
– Att bygga en persons universum tar tid. Som spanare har jag har haft ett alter ego i tio år inom polisen. Det är ingenting man kastar ihop på en fikarast, säger Lena.
Duon hade tänkt sig tre böcker i serien och planerade att ta livet av Nikki Kahn i slutet av tredje boken.
– När vi sa det till förläggaren såg vi på hennes ansiktsuttryck att det var en jättedålig idé och hon började prata om att någonstans mellan sju och tio böcker är en rimlig tanke. Vi tycker att det är ångest, men ett steg i taget, känner jag, säger Lena.
Någon övergripande plan för alla böcker har de inte, de jobbar bok för bok med synopsis och en plan för vad som ska hända och hur trådar ska knytas ihop. Lena skriver om spaningsarbetet och därmed om Nikki Kahn, Anna om rättsläkare Ramona Bengtsson och kriminalteknik. Karaktärerna styr i allt högre grad vad som händer.
– Jag tycker att Nikki blir tydligare, men också mer bångstyrig. Jag kan ha en plan med en scen spaningsmässigt, men det är helt orimligt att hon skulle göra så som jag vill att hon ska göra, det blir helt emot hennes karaktär. Hon styr rätt mycket och hon blir jobbigare och jobbigare att hålla koppel på. Men det är kul, för då blir man ju inte lika begränsad av sin egen plan, säger Lena.
De inspireras av händelser och erfarenheter de varit med om under sina karriärer, och vissa karaktärer är ett hopplock av olika personer som trampar runt i något polishus. Men ibland är all erfarenhet ett hinder, till exempel när de begränsas av att se ett specifikt utredningsrum framför sig när de skriver och det inte stämmer med hur de vill att det ska vara.
– Ibland får vi påminna oss själva att vi håller på med hittepå nu. Vi kan bestämma vad vi vill om det här, säger Lena.
Bokbranschen år 2030 – hur ser den ut? Framtidsspaningar i Analysbrevet!
