Att få Nobelpriset var en chock för Annie Ernaux. Nu använder hon uppmärksamheten för att understryka de politiska dimensionerna av sitt skrivande – men det är främst genom sina böcker hon vill verka.
”Är du säker” frågade Annie Ernaux förvånat när hon fick höra att hon tilldelats årets Nobelpris i litteratur. Litterära erkännanden har inte känts självklara för den franska författaren, som i bok efter bok har skildrat klassresans erfarenheter.
Stödprenumeration. Boktugg Mini (från 10,42 kr/mån) ger tillgång till vissa premiumartiklar.
På plats i Börshusets överdådiga sal i Stockholm erkänner hon också att hon egentligen aldrig har velat ha Nobelpriset.
– Eller mer exakt: jag har aldrig ens föreställt mig att jag kunde få det. För mig är det främst skrivandet som räknas och läsarens respons, det är mitt första mål. Hur kan man förresten föreställa sig att man är ensam i världen om att vara värd ett sådant pris? Jag är mycket stolt men inte pretentiös, säger Annie Ernaux och lägger till:
– Men eftersom jag fått den äran vill jag också vara tydlig med att alla mål räknas för mig, både när det gäller litteraturen och i den politiska och sociala världen.
”Ny bild av litteratur”
Hon betraktas som en pionjär i sin genre – genom att smälta samman sociologi, självbiografi och historia blottlägger Annie Ernaux hur individen påverkas av sin sociala och historiska kontext. Men i Frankrike har hennes skrivande inte alltid fallit i god jord i de intellektuella kretsarna, och Ernaux tror att reaktionerna på litteraturpriset i hemlandet har sett annorlunda ut än i många andra länder.
Inte minst för att hon är den första franska kvinnan att få det.
– Det finns en misstro mot att en kvinna får ta emot Nobelpriset, en kvinna som dessutom skriver om en värld som inte nödvändigtvis är den man pratar om i den franska litteraturen. Det har legat mig i fatet hos den konservativa intelligentian. Men läsarnas glöd har varit kraftig. De som äger tidningarna, högerpressen — och extremhögern har däremot varit obevekliga mot mig, konstaterar hon lugnt.
I Frankrike har hon fått uppföljare i författare som Didier Eribon och Édouard Louis – som i en intervju med TT nyligen framhöll hur Ernaux har rört om i litteraturvärlden. Men att bryta mot litterära konventioner var inget som hon först eftersträvade.
– Jag började vilja skriva i 20-årsåldern och då tänkte jag inte på att förändra litteraturen. Jag ville bara skriva och min modell var främst ”den nya franska romanen”. Av olika anledningar var jag förhindrad att skriva under tio år och när jag började igen tog skrivandet en ny väg. För då visste jag vad jag ville skriva om, och hur jag ville göra det.
”Min person räknas inte”
Det är också rådet Annie Ernaux ger unga skribenter: ta reda på vad du verkligen vill säga och ägna dig enbart åt det. Själv har hon gång på gång skrivit om sin klassresa och sin folkliga bakgrund i Yvetot. Men det har aldrig varit bekännelselitteratur, inskärper hon. Visserligen har hon skrivit om det mest intima i sitt eget liv men samtidigt tycker hon inte att det har gjort henne sårbar, för berättelsen är kollektiv.
– Jag är både sårbar och osårbar. Sårbar för att det jag har skrivit gör att jag är någon man kan vända sig till, som till en person mer än till en författare. Men jag har också känslan att det jag skriver om inte är personligt, det passerar genom mig. Så jag är författaren eller mediet och min person räknas inte egentligen, säger hon.
Ernaux vill fortsätta att lyfta fram kvinnors erfarenheter. Hon var en av dem som tidigt slogs för rätten till preventivmedel och lagliga aborter. Det var också ett övergrepp som fick henne att alls börja skriva, något hon skildrar i En flickas memoarer. Hon har fortfarande ”en feminists blick” på samhället – och svarar tålmodigt på olika politiska frågor. Hennes Omständigheter har till exempel brännande aktualitet i USA och någon undrar om hon inte vill bli en starkare röst i försvaret av abort?
Men det är i mötet mellan en läsare och texten som Annie Ernaux tror sig kunna påverka.
– Jag tror att man kommer att vända sig till mig mer, för en Nobelpristagares röst är viktig. Så jag väntar mig den förändringen. Men jag önskar framför allt att kunna fortsätta skriva personligt, och inte bara petitioner, säger hon.
Större skrivlust
I en intervju med TT för ett och ett halvt år sedan berättade Annie Ernaux att hon skrev på en bok liknande den som har blivit en av hennes mest hyllade, ”Åren”.
Men i Börssalen är det på dagen två månader efter att hon fick Nobelpriset, och Annie Ernaux berättar att hon varit på resande fot och har tvingats pausa skrivandet.
– Nobelpriset är en händelse, med ett före och ett efter. Och jag vet inte vad som kommer att hända, för jag är mitt i den händelsen. Men det som är säkert är att det ger mig ännu större lust att skriva, säger hon och avslutar tyst från scen på svenska: ”Tack”.
Text: Elin Swedenmark/TT
Fakta: Annie Ernaux
Född: 1940.
Bor: Cergy, norr om Paris.
Bakgrund: Växte upp i Yvetot, där hennes föräldrar som var från arbetarklassen öppnade ett kombinerat kafé och livsmedelsbutik. Själv gjorde Annie Ernaux en klassresa, och tog en examen i litteratur.
Debuterade 1974 med ”Les armoires vides” och fick sitt genomslag på 1980-talet med ”Min far” och ”Kvinnan” där hon skildrar sina föräldrar. Sammanlagt har hon publicerat ett tjugotal böcker, bland annat ”Omständigheter” om en abort, ”Sinnenas tid” om ett passionerat förhållande med en gift man och ”L’autre fille” om den storasyster som dog innan hon föddes. ”Åren” är en berättelse om tiden mellan 1941 till 2006, men mer än en vanlig självbiografi är den ett slags kollektiv minnesroman. Den blev nominerad till Bookerpriset.
2017 mottog Ernaux Marguerite Yourcenar-priset för hela sitt författarskap.
Bokbranschen år 2030 – hur ser den ut? Framtidsspaningar i Analysbrevet!
