Åsnan ställde Athena Farrokhzads liv på sin spets

Politisk, men också lekfull, har Athena Farrokhzad gjort dikten angelägen även för ovana läsare. Med sin nya diktsamling ”Åsnans år” skriver hon in sig i ”en åsnelitterär tradition”.
– Det jag tycker om med den här boken är det att den är så flippad, säger hon.

Det är festivalsäsong och Athena Farrokhzad har just mellanlandat hemma i Bagarmossen utanför Stockholm. Köksfönstret står på glänt, bekanta går förbi och hejar in genom glipan. Hon ska snart tillbaka till Berlin – till parkerna med åsnor – och till finalen av ett årslångt vistelsestipendium. Nu har hon varit på poesifestivaler, senast i Rotterdam där hon läste de tio första sidorna i sin kommande fjärde bok. Hon läste på svenska medan projektioner av översättningarna till nederländska och engelska visades på väggen. Hon gillar att läsa inför publik.

– Det är inte för alla. Det finns fantastiska poeter som inte alls är förtjusta i det, men jag tycker om att prova orden i kroppen, i rummet, i mötet. Det ger mig mycket.

Athena Farrokhzhad lever upp till förnamnet som hon delar med den grekiska antikens stridande gudinna. Redan den rosade och rikt översatta debuten Vitsvit gjorde henne till en tongivande poet och hennes författarskap beskrivs ofta i termer som politiskt och aktivistiskt. Om hon varit mindre i hetluften på senare år beror det delvis att hon har ägnat sig åt föräldraledighet och eget skrivande.

I tolv år har hon också varit lärare vid författarutbildningen på Biskops Arnö – men inte längre. I höst blir hon tillsammans med sin kollega Ida Linde kurator för litteraturverksamheten på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm.

– Jag har aldrig känt mig så lockad av att jobba på förlag eller tidningar, det hade varit svårt att gå från att jobba på en folkhögskola till ett företag. Det som är väldigt fint är att vi nu ska jobba på uppdrag av Stockholm stads invånare, det känns så roligt att få göra en litteraturverksamhet med bredd och spets.

Djurvärldens proletär

Förutom poet, kritiker, översättare, dramatiker och litteraturkurator är hon nu också expert på åsnor. Åsnans år, som kommer i slutet av augusti, handlar om ett berättarjag som på djupet identifierar sig med djurvärldens proletär, trotjänaren som dumförklaras för att kunna exploateras, som hon säger, som det inte ens går att rimma på. Kanske inte så konstigt för en poet med Karl Marx-byst (i själva verket en sparbössa, Das Kapital) bredvid kaffebryggaren, men ”åsna” är också en dräpande förolämpning. I hennes ögon just därför extra intressant.

– Finns det något djur så komplext som åsnan? säger Athena Farrokhzad och hämtar själva upprinnelsen: en ganska stor, rätt osannolik porslinsåsna med korgar nu fyllda av habanerofrukter och vitlök.

Hon hittade den under ett loppisbesök tillsammans med sin äldsta dotter.

– Jag blev djupt rörd av den här åsnan – av att den stod där dammig på hyllan – och kände: ”kom, jag ska ta hem dig”.

Svepas med

”Vad vet man om vart livet ska föra en?” frågar hon sig ett och ett halvt år senare. ”Åsnans år” är tematiskt lika sammanhållen som ”Vitsvit” men formmässigt närmast ett uppror mot den estetiskt tuktade debuten. ”Vitsvits” fåradiga dikter tog fem år att komponera. I den nya har hon låtit sig svepas med.

– Jag tycker om ”Vitsvit” också. Den boken var tvungen att vara så. Men det är också något med att skriva en dikt som handlar om migration och kamp och rasism och som ändå är så respektabel i sin ton, som jag inte är helt förtjust i, säger Athena Farrokhzad.

Om bara en vecka ska Åsnans år gå till tryck. Kanske är det först nu som hon bättre förstår vad hon skrivit, och varför en dammig porslinsåsna i Skarpnäck kunde få så djupgående konsekvenser för hennes liv och skrivande.

– Jag tror att det här är en bok som handlar om att bära, om det finns ett verb som är centralt så är det att bära. Att bära sin historia, att bära barn, att bära en massa projektioner, att bära sorg. Det här hade jag inte kunnat säga för ett år sedan, jag känner mig själv helt förundrad över att jag skrivit en hel jävla bok om åsnor.

Åsnan som kulturhistorisk figur finns med, central både i kristendom och islam. Men hennes åsna härbärgerar också en tung sorg efter bröder – eller kusiner – som dött i förtid och blivit hemskickade till sin mor i likkistor.

”Vidrig komplikation”

Athena Farrokhzad har inte besökt sitt första hemland, Iran, på tio år. Liksom författaren Edward Said konstaterar hon att exilen är ”fängslande att tänka på men fruktansvärd att erfara”. I ”Åsnans år” finns också insikten om hur en resa tillbaka, och upptäckten av allt det som inte längre finns, skulle kunna slå sönder något för alltid.

– Vad är ett hem? Jag har aldrig haft så mycket hem som i Bagarmossen, det är mitt hem på jorden. Men i boken finns ändå en bild av åsnan som vill vila sitt huvud i halmen, i sitt stall, men som aldrig kommer dit.

I dag är hon 38 år och tycker trots allt att livet blivit väldigt mycket bättre.

– Jag var ett ganska olyckligt barn, på ett sätt har jag varit lycklig varje dag ända sedan jag flyttade hemifrån, men mycket har också blivit svårare. Jag tänker att resten av livet kommer att handla om att begrava människor som man älskar. Det är inte bara min livbetingelse – den är allas och den är orimlig. Men exilen i bemärkelsen vara åtskild från människor som man älskar är ytterligare en vidrig komplikation i detta redan vidriga förhållande.

Text: Erika Josefsson/TT