Vid 84 års ålder är Joyce Carol Oates återigen högaktuell – med en filmatisering av Marilyn Monroe-skildringen ”Blonde” och en tegelstenstjock roman om rasism och polisbrutalitet. Den nya boken är samtidigt en av hennes mest personliga.
En späd och allvarlig gestalt uppenbarar sig i datorn – Joyce Carol Oates sitter i sitt hem utanför Princeton, som hon också har skildrat i sin nya roman, den mer än 800 sidor långa Natten. Sömnen. Döden. Och stjärnorna. I boken beskriver hon huset som ”kulturhistoriskt intressant, ursprungligen byggt 1778”.
Bokbranschen år 2030 – hur ser den ut? Framtidsspaningar i Analysbrevet!
– Det är samma hus. Jag var så sorgsen och så melankolisk som änka att jag inte kände att jag kunde lämna hemmet, säger hon.
Två gånger har Joyce Carol Oates förlorat en livspartner, 2008 och 2019. Den nya bokens kärna handlar om erfarenheten av en sådan förlust, berättar hon – kanske är romanen till och med en av de mest personliga i hennes digra utgivning. Den tunga erfarenheten beskriver hon också i memoarboken Änkans bok, där det står att en änkas främsta uppgift ”är att hålla sig vid liv”.
– Att vara änka är överväldigande. Det är svårt att prata om. Alla upplever förluster och varje förlust är unik men universell. Jag har tre vänner som är änkor och två manliga vänner som är änkemän, vi är alla lite äldre och kan prata väldigt ärligt med varandra om sorg och förluster, säger hon men berättar att det också blir en hel del skratt när de möts.
Vit självbelåtenhet
I romanen ser den före detta borgmästaren Whitey McClaren en dag polisen brutalt misshandla en invandrad man. När han ingriper blir han själv attackerad och avlider till sist på sjukhuset. Svallvågorna efter tragedin förändrar familjen – makan Jessalyn och familjen McClaren tvingas hantera hans plötsliga död.
I början av Joyce Carol Oates författarkarriär var många blinda för de politiska dimensionerna hon skrev om. Men i hennes böcker kan man följa USA:s utveckling över flera decennier. Även denna gång ville hon ta sig an brännande aktuella frågor: eskalerande klassklyftor, rasism och polisbrutalitet. Det har hon också skrivit om under minst 30 år, bland annat i ”Bittert som mitt hjärta”.
I dag tycker hon att situationen är värre.
– Trumps tid vid makten öppnade för ett slags krigföring mellan klasserna och människor med olika hudfärg. Den svarta befolkningen har inte varit lika skyddad som under mer liberala regeringar så plötsligt fick vi fler hatbrott i USA igen, antisemitiska brott och flera masskjutningar med svarta och judar som offer.
Joyce Carol Oates ville ta upp vita människors brottsbekämpning i fattigare områden – och ett problem som hon menar har funnits i USA ”för alltid”.
– Jag ville skriva om vit självbelåtenhet eller likgiltighet inför en brutalitet som vanligtvis inte är en del av de vitas erfarenhet. Men sent i livet får Whitey McClaren lära sig hur det är att vara på den andra sidan av rasismen.
Kuvade kvinnor
Joyce Carol Oates har också blivit allt mer intresserad av individuella röster, och här får familjegalleriets alla personligheter stort spelrum. Änkan Jessalyn är dock lik henne själv, erkänner hon: har svårt att säga nej till folk och är tystlåten.
Hela Joyce Carol Oates litterära värld är också full av tysta, kuvade och misshandlade kvinnor. Men samtidigt som de kan tyckas fragila drivs de ofta av en inre styrka. Varför återvänder hon till den typen av kvinnor?
– Det är intressant för en författare när personerna förändras. Kvinnor görs till offer — många tystas och har ingen röst. Dramat blir då att låta dem ta plats och göra dem aktiva.
Joyce Carol Oates kanske mest kända roman ger också röst åt en nedtryckt kvinna, och nu är den episka ”Blonde” filmatiserad. Den skildrar hur Norma Jean Baker förlorade sig i ikonografin kring sin persona Marilyn Monroe, och hur hon blev utnyttjad, både ekonomiskt och sexuellt.
TT: Vad skulle Monroe ha sagt om metoo?
– Hon skulle ha skrattat sorgset och sagt ”metoo var fanns du när jag behövde dig?”.
”En busig tjej inom oss”
I den nya romanen är döttrarna dock både tuffa och egensinniga. Joyce Carol Oates skildrar dem och de trassliga familjerelationerna med ömsint humor. Hon beskriver dråpligt hur dottern Lorna blir neurotisk och börjar rycka bort sitt eget kroppshår. Men hon förstår och sympatiserar med henne.
– Vi har alla en busig tjej inom oss, även vi som aldrig gjorde något bus. Jag hade busiga vänner i gymnasiet och älskade dem. Jag tänkte ”hur kan man vara så busig” och vi skrattade ihop. Lorna har den där aspekten av mig som var ganska hemsk, men jag känner med henne.
Att ha upplevt så stora förluster gör också att Joyce Carol Oates här låter människornas ”miniatyrliv” och till synes futtiga problem stå i kontrast till döden. I romanen sammanfattar hon: ”det finns en tröst i detta, att individer har så liten betydelse och ändå håller så hårt i varandras händer”.
Text: Elin Swedenmark/TT
Fakta: Joyce Carol Oates
Född: 1938 i delstaten New York
Bor: Utanför Princeton, USA.
Karriär: Joyce Carol Oates har skrivit fler än 100 böcker, och är ständigt favorittippad för Nobelpriset. Hon har också författat novellsamlingar, skådespel, essäer, poesi och skriver kritik. Hon undervisar dessutom i kreativt skrivande vid Princeton University.
Bland hennes mest kända verk märks ”Blonde”, ”Fallen”, ”Mörkt vatten”, ”Dödgrävarens dotter”.
Aktuell: Med nya romanen Natten. Sömnen. Döden. Och stjärnorna, filmatiseringen av hennes roman ”Blonde” och som huvudperson i Stig Björkmans dokumentär ”A body in the service of mind”, som får Sverigepremiär i höst.
Om Stig Björkmans dokumentär: ”Filmen är rätt underbar, den väcker till liv mycket som jag hade glömt. Den skiljer sig mycket från de flesta filmer av sitt slag som är beroende av människor som ger sin åsikt om ämnet. Oväntat finns inget av den klichén. Men den är smärtsam att se på grund av de förluster jag har nämnt, närvaron av individer i filmen som har försvunnit ut ur mitt liv. Men filmen är mycket respektfull för det skrivna ordet: dess fokus ligger på litteraturen, inte personen.”
Om Walt Whitman-dikten som gav romanen dess titel: ”’A clear midnight’ är den mest elegiska dikten av Whitman, koncis, vacker. Den handlar om hur själen befrias från alla distraktioner vid ’midnatt’. Den sörjande själen, själen som ensam möter döden.”
Bokbranschen år 2030 – hur ser den ut? Framtidsspaningar i Analysbrevet!
