Han har belagts med rese- och yppandeförbud. Men författaren Barys Pjatrovitj fortsätter att kämpa för belarusisk kultur – trots hårdare repressalier i spåren av Ukrainakriget. Med både prosa och poesi skriver han om den förlamande rädslan.

Det kan låta dumdristigt att återvända till Belarus, säger Barys Pjatrovitj, från soffan hos svenska Författarförbundet, där han är hedersgäst. Men det är vad han ämnar att göra efter sitt Sverigebesök, resa hem och fortsätta att försöka bevara den belarusiska kulturen och språket – som en förebild för andra författare.

– Vårt ansvar är att skriva, om inte nu så för framtiden och den framtida existensen av det belarusiska språket. Men det är väldigt svårt i dag för varje steg man tar uppmärksammas av staten och de flesta oberoende förlagen är nedlagda.

Barys Pjatrovitj var ordförande för det oberoende författarförbundet i Belarus, där också Nobelpristagaren Svetlana Aleksejivitj är medlem. Men regimen ”likviderade” organisationen, och den oberoende kulturtidskrift som Pjatrovitj är redaktör för får inte heller distribueras längre. Sommaren 2021 belades han med både rese- och yppandeförbud. Efter sex månader utan nyheter om förundersökningen gjorde han ändå ett försök att resa ut ur landet, vilket gick.

– Men den är inte nedlagd, de kan när som helst låta undersökningen framskrida som ett sätt att hålla oss i schack, säger han på belarusiska – tolkad av författaren Dmitri Plax.

Kan inte skriva

Barys Pjatrovitjs roman Torget (En kärlekshistoria) handlar om ett kärlekspar vid tiden för protesterna i Belarus runt 2006. Men efter det riggade valet 2020 gick det belarusiska folket man ur huse för att protestera fredligt mot diktatorn Aleksandr Lukasjenko och de dramatiska repressalierna som följde fick Pjatrovitj att söka sig till poesin. I diktsamlingen Belarus: Fresker skriver han i dikten ”Den fredliga demonstrantens tio ’budord'” om hur människor som blir slagna av specialstyrkorna ska vända andra sidan till.

– Dramatikens nivå och omfång krävde en omedelbar reaktion, det fanns ingen tid att begrunda och jag vände mig till den genre som tillät mig att reagera omedelbart, förklarar han lågmält.

På senare tid har han dock känt att orden tryter, särskilt sedan kriget i Ukraina inleddes, en känsla som han delar med många ukrainska författare. Barys Pjatrovitj ser fler paralleller mellan de två länderna, och hävdar att ryska styrkor stod redo vid gränsen att invadera Belarus 2020, om protesterna inte hade varit fredliga.

– Det vi ser efter Rysslands invasion av Ukraina är att Belarus de facto befinner sig under rysk ockupation. Det som händer med belarusisk kultur och med vårt språk nu är att man medvetet försöker att utplåna det, säger han och jämför det med ”denazifieringen” som Ryssland rättfärdigar kriget i Ukraina med – vilket enligt Pjatrovitj handlar om samma vilja: att utrota allt ukrainskt.

Törstade efter kultur

Kulturen har haft en framträdande roll under protesterna i Belarus. Barys Pjatrovitj berättar om hur folket organiserade sig själva, utan tydliga ledare, och hur man på gårdar bjöd in författare och musiker, som läste dikter och sjöng tillsammans.

– Belarusierna törstade efter kultur. Man krävde kulturen och språket tillbaka och kämpade för att få vara belarusier i sitt eget land, säger han och lägger till:

– Många blev förundrade över att de har en belarusisk litteratur och musik för den ryska dominansen har varit så stark.

Pjatrovitj hävdar att ”en överväldigande majoritet” i Belarus är emot kriget i Ukraina. Trots att civilsamhället ligger i spillror har folk protesterat öppet – och anställda vid järnvägen har saboterat de ryska leveranserna av vapen till fronten. De som nu har gripits riskerar dödsstraff, enligt Pjatrovitj. I både sina dikter och i ”Torget” skriver han om den förlamande rädslan som den ryska staten och Lukasjenko vet att framkalla.

– Rädslan existerar på många nivåer i våra liv. Det kan handla om att frukta för sitt liv, men också att vara rädd för att förlora sitt arbete eller för att förstöra sina barns framtid.

”Lama” ryska reaktioner

I ”Belarus: Fresker” skildrar Barys Pjatrovitj hur människor i Belarus trots allt hittar modet att protestera. Det är ett mod han tycker lyser med sin frånvaro i det ryska kulturlivet.

– Jag är förvånad över de ganska lama reaktionerna från de ryska författarna. De röster jag hör tydligt är de ryska författarna som bor utomlands. Innan jag skulle lämna Belarus köpte jag en rysk litteraturtidning. Ledarartikeln hade rubriken ”Ukraina är bara en övning”. Det ser ut som att de revanschistiska idéerna har slagit rot även i litterära kretsar där – med ett fåtal undantag.

Text: Elin Swedenmark/TT